Inrikes

När barndomen knackar på

Hon lovade sig själv att aldrig granska sekten hon växte upp i. Men när ett mystiskt paket dök upp med posten förändrades allt.
– Jag är skyldig att berätta, säger Jenny Küttim till Scoop.

Daniel Wiklander

Text och foto

När Scoop träffar Jenny Küttim på en lunchrestaurang på Östermalm i Stockholm har hennes bok ännu inte kommit ut, och det är ännu ett par veckor till de stora personporträtten i dagstidningarna. ”Sanningsbärarna” är hennes första bok, och hon berättar att det inte är helt lätt att som SVT-anställd göra den pr som förväntas av författare vid en bokutgivning. Det finns en rd olika regler att förhålla sig till – inte minst måste exponeringen i SVT:s olika medier minskas så att bolaget inte kan misstänkas hjälpa till i lanseringen.

”Sanningsbärarna” är skickligt berättad, med flera vändningar och överraskningar. Och likt en spänningsroman börjar allt med ett mystiskt paket. Jenny Küttim hade under flera månader varit nedgrävd i Palmemordets Sydafrikaspår, och trodde först att paketet ”till journalisten Jenny Küttim” var privatspanarmaterial om mordet. I stället var det så kallade äldstebrev, dokument från den kristna sekten Jehovas vittnen som det inte är meningen att någon utanför församlingarnas ledning ska få ta del av, med redogörelser för olika saker församlingsmedlemmar har gjort sig skyldiga till. Jehovas vittnen utreder sådant som misshandel och övergrepp inom sekten, men håller myndigheter utanför. Allt kan förlåtas, bara syndaren ångrar sig. Då behövs ingen inblandning från den världsliga makten, anser sekten.

Jenny Küttim började arbeta med ett reportage för Uppdrag granskning, och sökte bland annat upp avhoppare från Jehovas vittnen i olika webbforum. Hon insåg dock att det skulle bli omöjligt att göra utan att redogöra för sin egen bakgrund i Jehovas vittnen, vilken i sin tur skulle omöjliggöra att reportaget skulle kunna sändas i SVT på grund av public service-principer om opartiskhet.

När stod det klart för dig att du skulle skriva en bok om det här?

– Jag tror att det var när jag hade lagt ned tanken på ett reportage och ändå fortsatte följa de här forumen. Och då tänkte jag att det är ingen som kommer att vara så här korkad någon mer gång, och lägga ned så här mycket tid på att förstå den här sekten. Så därför är jag skyldig att berätta om det jag sitter på. Jag kan inte ha äldstebreven utan att berätta. 

Jenny Küttim säger att hon tycker att det är viktigare att berättelsen kommer ut i bokform än som tv-inslag. Och inte bara för att det inte hade fungerat att berätta den i SVT.

– Jag ville att det skulle finnas något dokument över hur de kom till och vad de står för. Jag önskar att jag hade hittat en sådan bok när jag låg på sjukhuset när jag var ung tonåring och hade fri tillgång till böcker för första gången i mitt liv. Hade det funnits en bok om Jehovas vittnen så hade jag läst den, och då hade jag kanske levt ett mindre komplicerat liv. 

– Jag var så radikal att jag hade tagit på mig bombbältet om det hade ingått i Jehovas vittnens lära, säger Jenny Küttim.

På 1980-talet i värmländska Grums följde sexåriga Jenny Andersson med sin mamma och knackade dörr på det vis sekten blivit känd för, och hon visste precis vad hon skulle säga till dem som öppnade. Och även om syftet med att ha med ett gulligt barn under missionerandet i bruksortens trappuppgångar kan tyckas uppenbart var den här sexåringen själv i högsta grad engagerad i det hon höll på med. Lilla Jenny Andersson var fast övertygad om att hon hörde till de 144 000 som kommer till himmelriket, och ägnade sig med liv och lust åt att ange felande församlingsmedlemmar till äldstebröderna, församlingens styrande. 

– Jag var så radikal att jag hade tagit på mig bombbältet om det hade ingått i Jehovas vittnens lära, säger Jenny Küttim.

– Det var viktigt för mig att försöka ge ett barnperspektiv, vad det gör med barn att växa upp i en sådan där rörelse. Jag gjorde saker frivilligt, och angav alla helt frivilligt. Men de som tvingades till det mådde förmodligen sämre. 

Det är nu många år sedan Jenny Küttim lämnade sekten. I sin bok skildrar hon en fruktansvärd uppväxt med en far som både misshandlade och begick övergrepp mot sina döttrar – och en församling som gjorde vad de kunde för att skydda honom. 

– Jag kan skämmas mer över att jag var så radikal än jag skäms över att jag och mina syskon var brottsoffer, säger Jenny Küttim. Det är mer pinsamt för mig att komma ut som hjärntvättad i den grad jag ändå gör, än att berätta om våldet och övergreppen. 

Våndan över att tänka rätt är fortfarande levande för henne, berättar hon. 

– Att vilja ta fram saker själv – det var därför jag blev researcher. Att omge mig med människor jag vet har rätt metod och försäkra mig om att saker blir rätt. Och det är så jag fostrar min grupp nu.

Jehovas vittnen är en på alla vis auktoritär sekt, men just skyddandet av misshandlande män och av pedofiler är ett bärande tema i boken. Och det är något Jenny Küttim vrider och vänder på genom berättelsen. Svaren hon når fram till är inte så enkla och svartvita som de skulle kunnat vara. 

Jehovas vittnen grundades i USA, och det var dit Jenny Küttims efterforskningar så småningom ledde henne. Dels till högkvarteret på Manhattan där pengar samlas in från församlingar i hela världen, bland annat för att betala enorma skadestånd till före detta församlingsmedlemmar i USA. Dels till Tennessee i Södern och avhopparen Barbara som under decennier fört en kamp mot sekten på grund av dess beskyddande av pedofiler. Men i Barbaras arkiv, som Jenny Küttim olovandes går igenom en mörk natt med en pannlampa på huvudet och med Barbara sovande på övervåningen, gör hon en omtumlande upptäckt: Barbara har fått fel för sig om Jehovas vittnen och tror att det hon kämpar mot är en pedofilsekt, snarare än en rörelse som beskyddar medlemmar som är pedofiler utan att anse att det dessa gärningsmän gör på något vis är rätt. 

”De hade aldrig kunnat prata med en kvinna i rörelsen om de här sakerna. Men jag är 'förtappad', och då räknar de med att jag kanske är lite korkad och oförskämd och inte har respekt.”

Barbara har köpt hela idén om bortträngda minnen som var stor i USA på 1980-talet och som ledde till anklagelser mot oskyldiga om övergrepp som inte sällan påstods ha begåtts under rituella former. Fenomenet kallades ”satanic panic”, och fick ekon även i Sverige. Något Jenny Küttim är väl förtrogen med i sitt arbete som journalist.  

– Jag har en syster som är privatdetektiv, säger Jenny Küttim. Det kan ha varit hon som har lärt mig det där med pannlampan. Hon drev en kvinnlig detektivbyrå under sju år. 

– Jag visste ju att jag gjorde fel. Jag gick in i hennes arkivlåda. Och jag skäms ju lite över det. Men å andra sidan så står jag på föreläsningar till journalistelever och säger att det finns inga gränser för hur långt journalister kan gå. Och så frågar eleverna ”kan man begå lagbrott som journalist?”. Ja, säger jag. Titta på Diamant Salihu som köpte ett illegalt vapen. Och om jag står och predikar så för andra så var jag så klart tvungen att vara väldigt transparent även i boken. 

Jenny Küttim säger att Barbara inte blev arg på henne för att hon läste breven.

– Hon försökte snarare omvända mig till att se det hon hade förstått som sanningen: att de var en pedofilsekt som mycket medvetet slussade barn mellan församlingar för övergrepp.

Bortträngda minnen var grunden för teorierna som vägledde dem som trodde att Sture Bergwall, då känd som Thomas Quick, var Sveriges värste seriemördare. Och fallet Thomas Quick har haft avgörande betydelse i Jenny Küttims yrkesliv. 

Efter studierna i journalistik som hon delvis bedrev i Washington DC och som praktikant på Fox News kom Jenny Küttim 2007 till SVT:s Dokument inifrån som praktikant. Hon fick sedan anställning där och arbetade tillsammans med Hannes Råstam. Först med ett gräv om ungdomar som oskyldigt anklagats för pyromandåd, och sedan med en av Sveriges största rättsskandaler – de åtta domarna för mord som olika tingsrätter utfärdade mot Thomas Quick. Han satt hela tiden på rättspsyk på Säter i Dalarna, omgiven av psykologer och psykiatriker som tog hans morbida och ytterst fantasifulla berättelser om olika mord på främst barn och ungdomar på blodigt allvar. Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han heter i dag, har sagt att han hittade på allt för uppmärksamheten och de droger han vid det laget var beroende av.

Även journalister, poliser, åklagare och Quicks egen försvarare Claes Borgström trodde på berättelserna och på de minnen Quick hävdade kom över honom vid vallningar på de påstådda brottsplatserna. Eftersom båda parter var överens om skuldfrågan överklagades aldrig morddomarna. Men efter Hannes Råstams och Jenny Küttims avslöjanden, och sedan även Dan Josefssons uppföljande gräv som Jenny Küttim också arbetade med, fick Quick resning i samtliga fall, och domarna för mord upphävda. Gräven med Hannes Råstam resulterade i två guldspadar, och det med Dan Josefsson efter Råstams död i Stora journalistpriset. Boken ”Mannen som slutade ljuga” som är baserad på samma research fick en guldspade. 

Thomas Quick, i mönstrad jacka, vallas på en av sina påstådda brottsplatser i norska Drammen i april 1996.

När Jenny Küttim besöker Barbara i hemmet i Nashville är hennes relation till bortträngda minnen något även engelskspråkiga enkelt kunnat läsa sig till på nätet. Det verkar inte ha hindrat Barbara från att välkomna Jenny Küttim, men i boken beskrivs hur stämningen vid middagsbordet försämras när Jenny Küttim tar upp ämnet bortträngda minnen som ett problem. 

– Det blir enklare för Barbara att förklara det med att de helt enkelt är en pedofilorganisation. Men i min granskning finner jag en otroligt patriarkal sekt där kvinnor och barn alltid kommer att råka sämst ut. Det är absolut en övergreppskultur som i sitt inbyggda trossystem skyddar förövare. Och det är framför allt för att förövare är män, och man skyddar män. Och det överordnade syftet är att hålla ihop sekten. En äldstebroder beskriver det som ett pyramidspel, och det är intressant att se på Jehovas vittnen som det. De behöver hela tiden få in nya spelare som håller upp strukturen. De behöver nya pengar in i rörelsen. De är en sekt som bygger på sitt rykte.

Jenny Küttim berättar att hon inte varit medveten om hur viktigt fenomenet bortträngda minnen som hon kunde så mycket om hade blivit för Jehovas vittnen innan hon började sin undersökning.

– Jag ville in i det sista inte ta i bortträngda minnen, för jag ville att den här frågan skulle handla om riktiga offer. Så fort man börjar ens dra i frågan kring bortträngda minnen så är det folk som tänker att jag inte tror att folk blivit utnyttjade. 

– Men i just den här dramaturgiska kurvan så handlade det om att Jehovas vittnen som organisation avfärdade alla sexuella övergrepp på barn genom att de fann ett visst antal fall som byggde på teorin om bortträngda minnen. Och eftersom de är en amerikansk sekt så måste man förstå vad bortträngda minnen som fenomen, framför allt under perioden med ”satanic panic”, hade för inverkan på det amerikanska samhället. Det var jättemånga människor som dömdes felaktigt, och folk fick betala enorma summor pengar i skadestånd för att de hade hjälpt folk återskapa falska minnen av övergrepp. Det är framför allt det som är viktigt för Jehovas vittnen. Det var det de var rädda för, eftersom det finns en angivarkultur inom Jehovas vittnen. Så det fanns en massa äldstebröder som visste om de här historierna, och kanske fortsatte prata med de här kvinnorna. 

För att gardera sig mot anklagelser grundade i falska ”bortträngda minnen” införde Jehovas vittnen en regel om att det måste finnas två vittnen vid anklagelser om övergrepp – vilket det naturligtvis aldrig gör. Det gjorde att pedofiler inom sekten i praktiken kunde agera utan risk. 

– Eftersom man är en totalt kontrollerande sekt förändrade man sina riktlinjer för att stävja det här man såg komma. Man införde den horribla tvåvittnesregeln. 

”Jag försöker kuppa in folk till att förstå Jehovas vittnen genom att också berätta om mitt liv.”

Något som delvis beror på aktivister som Barbara och den filterbubbla de lever i, säger Jenny Küttim.

– Rent krasst så finns tvåvittnesregeln kanske för att aktivisterna har grupperat sig på andra sidan i den här föreställningsvärlden.

Vad har varit svårast i researcharbetet?

– Att följa alla brödsmulor som finns i texterna och i äldstebreven. Varje paragraf i ett äldstebrev hänvisar till två eller tre bibelställen, som man i sin tur måste gå till deras bibel för att läsa. Och som i sin tur i deras version av Bibeln har fotnoter. Som i sin tur hänvisar till någonting annat. Så det är en labyrint man behöver ta sig igenom för att exakt förstå vad som gällde just då, när man fattade det här beslutet som drabbade den här familjen. 

Jehovas vittnen gav ut sin egen bibel för första gången på 1950-talet. Sedan dess har den kommit i ett antal nya upplagor.

– Och för varje omgång så har de förändrat bibelställena till att ha ett enklare språk, säger Jenny Küttim. Men det betyder också att de har slipat bort allt med treenigheten som de inte tror på. De har bytt ut Guds namn till Jehova, och en rad sådana saker. Och sedan har de slipat bort vissa bibelställen som de fortfarande använder, som kanske har haft en annan innebörd innan, eller att man har kunnat använda ett visst bibelställe för att se när jorden ska gå under. Och så har man förändrat språkbruket lite grann så man kan senarelägga jordens undergång. 

– Grunden är att Jehovas vittnen är Guds sanna organisation, och det är bara de som har sanningen. Och när jorden går under är det bara de som kommer att överleva. Alla andra kommer att dö. Så om jorden aldrig går under så kan de heller aldrig vara Guds utvalda folk. 

Jenny Küttim säger att hennes bakgrund gör att hon kan prata med avhoppade vittnen på ett vis andra journalister inte kan, eftersom hon både kan använda rätt termer och dessutom vet vad hon ska fråga om.

– Många av dem som pratar ut i min bok och som inte vågar stå med sina namn har kanske varit med i andra journalistiska produkter innan och pratat om sådana saker som vi andra människor kan förstå. Hur det är att leva i ett utanförskap, hur det är att aldrig få fira födelsedagar, kanske hur det är att bli utslängd av sina föräldrar. Men man vågar inte prata om det här som är skammen och skulden. Hur det är att bli slagen i religionens namn, att vara med och ange någon. För de får aldrig de frågorna, för reportern vet inte om det. 

Även när hon intervjuar de äldstebröder som är kvar i sekten har hon fördel av sin bakgrund. De ser ned på henne som kvinna, men inte fullt lika mycket som de skulle göra om hon inte talade samma språk som dem.

– De hade aldrig kunnat prata med en kvinna i rörelsen om de här sakerna. Men jag är ”förtappad”, och då räknar de med att jag kanske är lite korkad och oförskämd och inte har respekt. Och hade jag inte haft rätt språkbruk hade äldstebröderna som är kvar aldrig pratat med mig. De hade haft noll respekt om jag inte hade kunnat deras termer. 

”Sanningsbärarna” är också en bok om grävande journalistik, där Jenny Küttim redogör för sina arbetsmetoder och problematiserar dem på ett vis som inte är alldeles vanligt i reportageböcker. 

Hur tänkte du när du bestämde dig för att ha med så mycket av arbetsmetoderna? 

– När jag skrev alla historiekapitel om framväxten och förändrade teorier tänkte jag att det inte skulle vara någon som skulle vilja veta det här. De enda som är intresserade av det här är de som är inne i rörelsen, och jag vill inte skriva en bok för dem. Jag ville skriva en bok för alla. Både för dem som är innanför och som kommer att fatta mer än vad de vet nu, men även för alla andra människor. 

Inte minst återkommer en äggklocka flera gånger i boken – som det först verkar ett rent litterärt grepp. Men det visar sig vara ett journalistiskt verktyg som används dagligen på redaktionen där Jenny Küttim är chef. Där kallas den ”konspirationsklockan” och är ett sätt för journalisterna att pröva nya infallsvinklar. 

– Äggklockan användes första gången i Quickfilmen. En svart äggklocka. För att gå in och ut ur Säters galna värld.

– Nu på redaktionen har vi timglaset som mina reportrar använder varje dag för fem minuters fritt tänkande, när man kör fast. Helst då, förespråkar jag, att tänka tvärtom. ”Hur skulle du tänka om du var företaget som vi granskar? Var skulle du gömma pengarna?” Det kan vara så handfasta saker, eller rena konspirationsteorier.  När tiden rinner ut måste man återgå till fakta.

– Genom att beskriva mina researchmetoder och framför allt hur jag har blivit så präglad av att leva i en parallell värld så använder jag min äggklocka, mitt timglas, för att gå in och ut ur världar. För att visa att deras värld är en låtsasvärld, och så finns det den riktiga världen. Också att det var viktigt att förstå att man är tvungen att gå in i deras värld för att fatta logiken där inne. Och sedan är det skönt att kunna gå ut. Men de som är därinne kan ju inte gå ut, utan att riskera att förlora hela sin familj, sitt sammanhang. De beskriver det som att begå ett socialt självmord. Därför tyckte jag att det var ett sätt att kunna redogöra för saker som kanske ingen hade velat läsa. Jag försöker kuppa in folk till att förstå Jehovas vittnen genom att också berätta om mitt liv.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag 3-22

Guldspadespecial med alla vinnare. Dessutom tar vi ett ordentligt grepp på överklagande av avslag från myndigheter på begäran om att få ut offentliga handlingar, och träffar Linda Hedenljung som nyss gett ut en bok om fifflet i Östersund.

Ute 22 september!

Beställ här