Inrikes

Nytt liv i gammal mordgåta

Det ansågs länge handla om ett försök till sexköp som slutade med rånmord. Men kan det ligga annat bakom? Dagens Arbetes Mikael Färnbo berättar för Scoop om hur han fick upp nya spår i mordet på en av Sveriges mäktigaste politiker.

Daniel Wiklander

Text och foto

En av fjolårets bästa dokumentärpoddar om kriminalfall var Svenska Dagbladets ”Medicinmannen” om en märklig sekt i Norrbotten och finländska Lappland och deras ännu märkligare ledare. 

Poddserien, producerad av bolaget Banda, gick utanpå det mesta i den hårt exploaterade kriminalgenren som etablerades 2014 med den amerikanska podden ”Serial”. ”Medicinmannen” blev också en lyssnarsuccé under sommarsemestern 2021.

När reportern Mikael Färnbo på Dagens Arbete släpper poddserien ”Mordet på facktopparna” är det åter Banda som står för produktionen. 

Det var ”Medicinmannen” som inspirerade honom, berättar Mikael Färnbo när Scoop träffar honom på ett fik i fackföreningskvarteren i centrala Stockholm.

– Det finns en industri för dokumentärpodd i Sverige, men mycket är väldigt mallat. När jag hörde ”Medicinmannen” så kände jag att här är det några som har tagit historien för vad den är och gjort den här som en unik upplevelse. 

– Sara Olsson, producent på Banda, vill jag verkligen framhäva. Hon har klippt och producerat och varit ovärderlig för det här projektet. 

– Det här fallet är något som folk verkligen minns i Estland, säger Mikael Färnbo.

I Dagens Arbetes målgrupp finns många som inte läser speciellt mycket – däremot lyssnar de, berättar Mikael Färnbo.

– De sitter inte framför datorn heller, utan de rör sig och de har hörselkåpor. Jag har märkt när jag har varit ute på industriarbetsplatserna att P3 Dokumentär och olika typer av poddar som har kommit nu är väldigt populära. Man kan stå och svarva och lyssna.

”Mordet på facktopparna” är en historia som Mikael Färnbo haft med sig länge. Allt började när han och arbetskamraterna på tidningen Byggnadsarbetaren för tio år sedan diskuterade ond, bråd död – något som dessvärre sällan är långt bort för byggnadsarbetare. Branschen står ut ordentligt i statistiken över arbetsplatsolyckor med dödlig utgång, år efter år. 

Samtalet på redaktionen gled in på andra slags dödsfall inom Byggnads, och på det brutala mordet på förbundsordföranden Bertil Whinberg och hans kollega, Träindustriarbetareförbundets ordförande Ove Fredriksson i Tallinn 1991. Deras kroppar hittades misshandlade bakom ett sandtag i den estniska huvudstaden, dit de rest för möten med Estlands nystartade fackföreningar. 

Mikael Färnbo började läsa artiklar om händelsen i pressarkivet. Ganska snart efter morden kom den allmänna uppfattningen i Sverige att handla om fackpampar som följt med prostituerade och fått betala dyrt för sin lättsinnighet. 

– Det blev bara mer och mer spännande, säger Mikael Färnbo. Jag insåg att rapporteringen förändrades ganska snabbt från det ena till det andra kring detaljer, hur det egentligen gick till, utan att man egentligen ifrågasatte varför det förklarades på ett sätt helt plötsligt fast det förklarats på ett annat sätt bara en vecka tidigare.

Bertil Whinberg kan sägas förkroppsliga den tidens svenska korporativism. Förbundsordförande i Byggnads, och samtidigt styrelseordförande i byggjätten Peabs föregångare, det ännu mer dominerande BPA. Parallellt var han ett tungt namn inom socialdemokratin, ledamot i partiets verkställande utskott och personlig vän till statsminister Ingvar Carlsson. 

– Den typen av person finns ju inte efter den tiden, säger Mikeal Färnbo. Inte inom arbetarrörelsen i alla fall, med alla de typerna av stolar. 

De båda mördade facktopparna Bertil Whinberg och Ove Fredriksson.

Att dramat utspelade sig i Sovjetunionen i en dramatisk brytningstid visade sig påverka hur svenska medier rapporterade om att den högst uppsatte svenske politikern sedan Olof Palme blivit mördad. 

– Det är så exotiskt för alla. Livet bakom järnridån är så mystiskt, det är som ett Sodom och Gomorra, en fallen stad, moralupplösning. Det är maffia som härjar och det är ”skumma varelser i natten”. Det är som en mytologisk värld man bara kan sugas in i. Och samtidigt det här att det är Sovjet, alla journalister tänker att det är en mörk gryta man ramlar ned i, och då behöver man inte ställa de vanliga frågorna. Hade det skett i Helsingfors hade man frågat sig varför de lämnade de hotellet och varför de slås ihjäl. Det är en intressant mediekritisk diskussion. 

Har du tittat hur det sett ut bakåt med höga fackliga representanter och prostitution?

– Det fanns en medieberättelse här, och det är ett problem ibland att media fungerar så. Man hakar i berättelser som läsaren känner igen. 

Och det var berättelsen om Fackpampen, den dryge, maktfullkomlige medelålders mannen i spetsen för ett stort och mäktigt förbund. Det var underförstått att fackpampar på utlandsresa skulle kunna tänkas köpa sex.

– Sedan var det berättelsen om moralupplösningen bakom järnridån, rysk maffia och så vidare. De två gick väldigt bra ihop.

Mikael Färnbo fortsätter:

– Det är ingen hemlighet att ombudsmän hade ett vidlyftigt leverne på den här tiden. Den typen av människor gick till prostituerade på sina utlandsresor – det skedde, det vet vi. Men jag måste kolla på fakta. Just den här kvällen, vad är det som händer här? Och då finns det väldigt lite som tyder på att de just den här kvällen skulle haft det i åtanke. Prostitutionen sker genom att man går upp på rummet, man sticker inte iväg till en etta i utkanten av Tallinn med en prostituerad. Det är inte så det funkar. 

Vid tiden för morden höll Sovjetunionen på att brytas sönder, och snabbast gick det i de tre baltiska staterna som stått under sovjetisk ockupation sedan 1940. De erkändes som självständiga av Moskva i september 1991, men i januari det året var utvecklingen ännu mycket osäker och läget väldigt spänt. I grannlandet Litauen hade ryska inrikestrupper bara ett par veckor innan Whinbergs och Fredrikssons resa dödat 13 demonstranter i huvudstaden Vilnius. 

– Familjerna är oroliga, säger Mikael Färnbo. De ser på tv vad som händer, varje litet steg rapporteras. Och i den krutdurken ska deras män åka in. De avråder sina män och frågar om de måste åka dit. 

En dansk medlem i delegationen vänder på Arlanda. Han anser inte längre att det är säkert att åka.

– Det är inte första resan de gör till farliga platser, säger Mikael Färnbo. Det finns en aktivism och internationalism i arbetarrörelsen som kanske inte är lika framträdande i dag. Man är väldigt aktiv i de internationella forumen. Bertil Winberg är tung, han sitter i styrelsen för den internationella organisationen, och reser världen runt och försöker stötta fackföreningar. De vet ju vad som pågår.

– De blir också väldigt väl informerade, varnade, av esterna. Om just ögondroppar i drinkar och om kvinnor i barer.

På de anklagades bänk. De åtalade för mordet under rättegången i Tallinn. Längst till höger: Spetsnazsoldaten Andrej Solontjenko.

Sverige var tillsammans med Finland baltstaternas viktigaste bundsförvanter i Väst. Exakt vilken roll Bertil Whinberg kan ha haft bakom kulisserna är inte känt, men hans närvaro i Tallinn i det extremt känsliga politiska läget som rådde bör ha följts med stor uppmärksamhet av KGB.

– Bertil Whinberg har gått ut två gånger offentligt precis innan han sätter sig på planet och kritiserat Sovjetunionen i hårda ordalag om våldet och frihetskampen, säger Mikael Färnbo. Både från nordiska delegationen och från Byggnads. 

– Ulf Asp som var med den kvällen säger att Winberg var en perfekt måltavla om man skulle tänka ett teoretiskt motiv, säger Mikael Färnbo. Han är så pass central, så pass nära makten, men ändå inte en minister. Han är lite mer i bakgrunden, men lika tung egentligen. 

Syftet skulle kunna vara att skrämma andra från att ens försöka hjälpa estniska arbetare att organisera sig. 

– Det ska anses alldeles för farligt att komma dit, man kan råka ut för vad som helst.

Hotellet delegationen bodde på, det 23 våningar höga Viru, var både en plats med omfattande prostitution och dessutom en spioncentral för KGB, som buggade alla rum och hade ett eget våningsplan – i dag museum över verksamheten – där de satt och lyssnade på hotellgästerna. 

”Det är bisarrt att den här kalla kriget-stämningen kom tillbaka innan vi hann publicera. Under researcharbetet kändes det väldigt avlägset.”

Mikael Färnbo

Det narrativ som kom att dominera även i svenska medier blev att svenskarna följt med prostituerade, men inte till sina rum utan till en lägenhet en bra bit från hotellet. Där ska de ha drogats, misshandlats och rånats, för att sedan frysa ihjäl utomhus där de dumpats.

Men ingen verkar ha sett de båda svenska fackföreningsmännen lämna hotellet i sällskap med några kvinnor. Och kvinnorna de bevisligen delat bord med i hotellets nattklubb tillhörde inte de prostituerade som regelbundet rörde sig i lokalerna och som var kända av hotellpersonalen. 

I sin dokumentärserie kan Mikael Färnbo visa dels att de båda mordoffrens skador var mycket grövre än vad som tidigare framkommit, dels att flera av kvinnorna som greps för inblandning i morden har olika slags anknytning till Sverige. Och att en av de unga män som dömdes var elitsoldat i ett så kallat Spetsnazförband, kopplat till den militära underrättelsetjänsten GRU. 16:e Separata Spetsnaz-divisionen i Tjutjkovo i Moskvas militärdistrikt har dessutom anklagats för inblandning i andra mord under 1990-talet första hälft. 

Uppgiften om elitsoldaten Andrej Solontjenko hittade Mikael Färnbo och den estniske reportern Holger Roonemaa i arkiv som inte var tillgängliga för tio år sedan, men där sekretessen nu hävts.

– Det är fördelen med att gräva historiskt, säger Mikael Färnbo. Människor kan börja prata mer fritt, imperiet har fallit ihop, KGB:s avlyssning av Viru blev känt och i dag är det ett museum. Arkiv öppnar upp. Man kan ofta komma lite närmare sanningen när åren har gått och människor inte är lika bundna vid sina lojaliteter. 

Något som är slående i mordgåtan är att alla misstänkta är ryssar, inte ester. Den enda est av någon betydelse i historien är åklagaren. Rättsväsendet var vid den här tiden uppdelat i två parallella organisationer – en som lydde under det sovjetiska inrikesministeriet och en som lydde under det lokala estniska. Polis från Moskva ledde förundersökningen, estnisk polis stod för handräckningen. 

Men själva åtalet var det däremot ester som höll i. 

– Det jag hittar i arkivet är att den estniske åklagaren har reagerat på det material som han får från spaningsledningen, säger Mikael Färnbo. Till exempel att Andrej Solontjenkos handskrivna bekännelse är utriven. Det reagerar han på och spar remsorna i ett kuvert och dokumenterar vad som har skett. 

– Det är intressant att han dokumenterar det. Det tyder ju också på att esterna har ett självförtroende och att de inte bara köper det här. Han skriver också sedan till den sovjetiska militären och undrar vad Andrej Solontjenko är för typ. Han verkar inte få något svar på det. Det enda svaret han kanske får är det här tjänstgöringsintyget som vi hittar. Vi vet inte riktigt varifrån det kommer, men efter hans brev till den sovjetiska militären så finns det där. Men han vill ha en karaktärisering av den här personen, hur han är och vad de tror och så vidare. Det är spännande att de agerar mot varandra. Det säger något om tiden också. 

Mikael Färnbo kände att han hade kommit så långt han kunde i Sverige. Det var dags att ta undersökningen till andra sidan Östersjön och gräva på plats i Tallinn. Och att bli publicerad i Estland för att på den vägen öppna för tips från ester. 

– Det var ett av syftena med att inleda det här samarbetet. Det är ju i Estland svaret finns. Om jag gör en podd på svenska – här finns troligen inte alla svar. De flesta som har den här djupa kunskapen är ju i Estland.

Han hade sedan länge kontakt med grävande journalister i Östeuropa via OCCRP. De tipsade om Holger Roonemaa på Ekspress Media, Estlands största mediehus.

– Det som är bra är att det här fallet är något som folk verkligen minns i Estland, säger Mikael Färnbo. Det är fortfarande en ganska exceptionell händelse. Man kan ju tycka att det var massor av mord i Tallinn på den tiden, massor av rån och så vidare. Men det här minns man, för det hände inte på det sättet. Folk på den här nivån, eller utlänningar över huvud taget, slogs oftast inte ihjäl. Estniska kriminella slog ihjäl varandra, det var mycket gängkrig. Men den typen av händelser var ganska unika. 

Estnisk polis pekar ut platsen där kropparna återfanns.

Det visade sig att reportrar på Ekspress Meedia redan tidigare hade försökt begära ut förundersökningen, men det stupade på den trettioåriga sekretessen. Nu har de 30 åren gått, och Holger Roonemaa fick möjlighet att ta del av handlingarna på plats. Inklusive Andrej Solotjenkos tjänstgöringsintyg från Spetsnaz.

– Det förändrade ju allt, säger Mikael Färnbo. 

– Vi gjorde en deal helt enkelt, att vi hjälps åt och så publicerar vi samtidigt. Och det blev väldigt lyckat. 

Ett par veckor innan första avsnittet släpptes inledde Ryssland den nya fasen i den sedan åtta år pågående invasionen av Ukraina. Plötsligt kom det tidiga 1990-talets historia så mycket närmare. 

– Det är bisarrt att den här kalla kriget-stämningen kom tillbaka innan vi hann publicera, säger Mikael Färnbo. Under researcharbetet kändes det väldigt avlägset. Det kändes som att det verkligen var 30 år sedan, och ännu längre sedan ibland. Och så händer det här. 

Trots att reportaget i tidningen Eesti Päevaleht hamnade i den enorma mediaskugga som kriget inneburit – ännu mer så i Estland än i Sverige – lästes det första dagen av 85 000 ester, eller drygt sex procent av befolkningen. Mikael Färnbo berättar att det kommit in tips från Estland som han anser är väldigt intressanta, och som kan öppna för en uppföljning. 

Han är mycket nöjd med samarbetet med de estniska kollegorna.

– Det är så man ska jobba, speciellt om man jobbar utomlands. Att man har den här transparensen mellan reportrarna och jobbar ihop. Språkkunskaper, historia, kan samhället. Holger är med ute i ett slumområde där vi ska intervjua. Han förstår när det är dags att dra. Vad som är farligt och vad som inte är det. Det har varit helt avgörande för att vi skulle kunna göra det här. Många har ju fixare, och man tar in tolkar. Men genuina samarbeten, att man sampublicerar och är öppna mot varandra – alla vinner på det. Det tycker jag man ska vårda. 

Spåren efter de båda männen som dömdes för morden slutar i Ryssland. Mikael Färnbo och Holger Roonemaa har dock inte gjort några ordentliga försök att gräva på den sidan gränsen.

– Vi har lagt ut lite trådar, men någonstans så kände vi att vi måste sätta en punkt, säger Mikael Färnbo. Vi hade tillräckligt för att publicera, och vi har gjort allt vi kunnat i Estland där det skedde och allt vi kunnat i Sverige. Och det är klart, vi har inte gjort allt vi kunnat i Ryssland. Vi har inte haft möjligheter och resurser. Men jag hoppas att vi kan göra uppföljningar. Och som sagt, det har kommit in tips och det rör på sig fortfarande. Det är också lättare när man väl har gjort en publicering. Alla potentiella källor vet vad de har att förhålla sig till. Det finns något konkret att hänvisa till. 

Bertil Whinberg lämnade efter sig familjemedlemmar i Sverige som först var oroliga och inte ville att han skulle åka. Sedan fick de hantera både sorgen över att deras make och far var borta, och dessutom att han antogs ha fallit offer för sina egna låga drifter. Mikael Färnbo säger att något av det mest givande för honom personligen är att familjen upplever att de har fått en sorts upprättelse. 

– Det har inte varit mitt syfte, fakta kunde ha lett mig någon helt annanstans. Men nu ledde fakta mig hit, och jag väntade extremt länge med att kontakta familjen, för jag förstod att de var fullständigt traumatiserade av skriverierna. Så jag ville ju veta exakt vad jag skulle berätta. 

Tre månader innan publiceringen kontaktade han slutligen familjen.

– Då hade jag just fått reda på det här med Spetsnaz. Jag ville vara helt ödmjuk och transparent. ”Det här är den största granskningen av det här fallet som förmodligen någonsin kommer att göras, och jag lägger mig i ert liv nu. Och det gör jag inte med lätt hand, utan det kommit fram saker som är av allmänintresse.” Så jag föreslog helt enkelt att jag skulle berätta vad jag ska publicera. Det var så de första kontakterna var, och då hade jag telefonkonferenser med dem och var så transparent som möjligt. Jag förstod ju att det här kommer att ligga i deras intresse. Men då kunde jag bygga en fin relation, och jag tycker det blev extremt bra intervjuer med dem sedan just på grund av att vi kunde ha det fina förtroendet för varandra. Det är väldigt starkt i podden.

– Jag kunde ha suttit här och familjerna hade varit skitförbannade på mig – jag hade ändå publicerat. Så är man ju som journalist. Men att det blev så är en oerhört skön känsla. Det påverkar människor på ett väldigt personligt plan.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag 3-22

Guldspadespecial med alla vinnare. Dessutom tar vi ett ordentligt grepp på överklagande av avslag från myndigheter på begäran om att få ut offentliga handlingar, och träffar Linda Hedenljung som nyss gett ut en bok om fifflet i Östersund.

Ute 22 september!

Beställ här