Sektgräv blev poddsuccé

Under sommaren har lyssnarna kunnat följa en poddserie från Svenska Dagbladet som blivit en riktig succé. I fem avsnitt på runt en timme vardera har frilansjournalisten Lars Berge och produktionsbolaget Banda rullat upp den märkliga historien om en grupp människor som levde i vildmarken i norra Sverige och Finland för 30 år sedan och som påstod att de tillhörde det amerikanska ursprungsfolket mi’kmaq. De fick stöd av ett finländskt universitet som ett forskningsprojekt i alternativa livsstilar. 

I själva verket var de flesta i lägret europeer, och ingen alls tillhörde mi’kmaqfolket. De företräddes av en franskkanadensare som kallade sig ”Man” och som uppfyllde alla kriterier på en sektledare i stil med Jim Jones eller Charles Manson, dock utan dessas våldsamma och kriminella sidor.

Eller? Runt sektledaren förekom både rykten om övergrepp på barn och en rad misstänkta dödsfall, och det var det mest spektakulära av dessa som från början ledde till att Lars Berge började undersöka de falska ”indianerna” på Nordkalotten.

Till Scoop säger han att varken han eller producenten Adam Svanell egentligen var intresserade av att göra en typisk ”true crime”-podd, men de blev ändå fascinerade av vad kvällspressen 1991 hade kallat ett ”ritualmord” på ett hotellrum i Torneå. Tre unga män hade ägnat sig åt intensiv meditation i flera dygn när en av dem högg en kniv i bröstet på sin kamrat. Han frikändes senare från dråp eftersom han inte ansetts vara vid sina sinnens fulla bruk. Finländsk lag medger inte straffansvar vid sinnessjukdom.

Det skrevs av förklarliga skäl en hel del i pressen om de makabra händelserna på hotellet. I en del artiklar nämns en ”indiansekt”.

– I en artikel refererar de till ”sektens ledare, Apjonoman”, säger Lars Berge. När vi läste det verkade det som att männen som var involverade i knivdådet hade träffat på sekten, men inte haft så mycket med den att göra. Vi blev ändå nyfikna och tyckte det lät jättekonstigt att det skulle bo amerikansk urbefolkning i svenska skogar. Det kändes mer fantasieggande och konstigt än själva det där fruktansvärda illdådet.

De hade tur och hittade spår som ledde till en äldre kvinna i Stockholms norra skärgård som hade haft besök av vad som visade sig vara samma ”indianer” tidigt 1990-tal. Och hon ställde upp och berättade. Via henne fick man tag på fler som kunde berätta om sina kontakter med sekten. 

– Undan för undan växte den här jätteunderliga berättelsen fram. Ganska snart förstod vi att det hade hänt otäcka saker. Inte bara det där ”ritualmordet”, som vi då ännu inte visste hur mycket det hade att göra med de så kallade mi’kmaq-indianerna. Det var rykten om ett barn som hade farit illa, och även andra människor som skulle ha dött under den här tiden.

Lars Berge säger att han ofta upplever true crime-poddar som klaustrofobiska. 

– Ofta är det ett smaskigt mordfall, men det illustrerar bara mörker och vansinne. Det är deprimerande, men här tyckte jag att vi hittade en historia som handlade mycket mer om mänskliga drömmar och viljan att förändra världen, och det kändes som en mer episk berättelse på något vis.

Det stod snart klart att den centrala gestalten i hela det långa reportaget inte skulle bli någon av de unga männen på hotellrummet, utan sektledaren – mannen som kallade sig ”Man”.

Hur var det att gräva fram ”Mans” förflutna? Det är ju en sak att hitta folk som kan prata långt efter om hur det var att bo däruppe eller att träffa honom, men att hitta alla förgreningar ut i världen?

– Det var jättespännande. Vi hittade en dokumentärfilm på franska från 1990-talet, och sedan så hittade jag pressklipp i pressarkivet. Men problemet var att allt var på franska, och jag kan inte franska. Men då var det väldigt bra att Teresa Küchler, Svenskans Brysselkorre som talar franska, hjälpte till. Hon gjorde ett jättejobb med att kartlägga alla franska källor på det som hade skrivits om ”Man” i Belgien, Frankrike och Kanada. Hon hjälpte oss att bygga hela den backstoryn.

De hade också hjälp av en bok om ”Man” skriven av två belgiska journalister som gavs ut strax innan han kom till Sverige. 

Även Jani P Sallinen, reporter på SvD som läsaren även möter på sidorna 44–67 i detta nummer, gjorde research för serien.

– Det var ett bra teamwork. Ingen i Sverige verkar ju ha förstått vem han var eller haft någon koll på vad han hade gjort innan. Trots att det bevisligen fanns saker skrivna om honom. Det var väl en annan tid före Internet, Sverige var fortfarande rätt provinsiellt. Han sågs ju bara som en kuriositet, han och hans låtsas-indianer.

Detta med att han ska ha jobbat för olika underrättelsetjänster, har han spridit det om sig själv för att han är mytoman, eller vad ska man tro?

– Det är definitivt en möjlighet. Hela hans värld är uppbyggd som en konspirationsteori. Han påminde rätt mycket om dagens konspirationsteoretiker. Det finns alltid en massa dolda agendor, allt hänger ihop på ett konstigt sätt, faror lurar överallt. Han var minsann jagad, och det var lika mycket ett sätt att utöva kontroll över sektmedlemmarna, att de ständigt skulle känna sig utsatta och rädda. Samtidigt byggde han myten om sig själv. 

Lars Berge berättar att han blev helt förtrollad av den delen av historien. 

– Vi skickade propåer till Säpo, och jag var i kontakt med Stasiarkivet i Berlin. Jag har fått svar på en av hans identiteter, och den fanns inte där. Men hans verkliga identitet har jag inte fått något svar om. 

– Det vore verkligen drömmen om det skulle vara så. För det var flera, oberoende av varandra, av våra källor inom sekten som påstod att han jobbade åt en okänd utländsk uppdragsgivare. Eftersom han själv var så duktig på att skriva sin historia, så kan han lika gärna ha hittat på allt det där själv. Det är förmodligen det troligaste. Men samtidigt, med tanke på hans kontakter och med tanke på vad han har gjort tidigare, stora vapenaffärer, han har rest över hela jorden, han har bott på ett lyxigt hotell i Paris. Det är klart att man undrar varifrån hans pengar kommer.

Lars Berge utesluter inte att ”Man” kan ha gjort sig viktigare än han var. 

– Och att medlemmarna runt honom såg honom också som en väldigt betydelsefull person. Sådana narrativ kan spinna iväg och bli en larger than life-historia. Det slutade trots allt med att de bodde i misär långt upp i Finland. Man kan inte vara en jätteframgångsrik agent om det är så det slutar. Mycket handlade nog bara om dåliga beslut, kaos och lögner.

Poddar finns i alla former från rena amatörvarianter till proffsiga radioproduktioner, och Medicinmannen hör till det senare slaget. Lars Berge framhåller dock att serien framför allt var ett test, för att prova om det gick.

– Jag vill se mer sånt här, jag tycker det är ett jättespännande format. Det är frustrerande att det ska betraktas som så dyrt och att det ska avskräcka så många från att prova. Vi har bevisligen gjort det med knappa resurser. Det går.

– Det blomstrar en scen, i USA framför allt, men även i Norge till exempel, där poddserier av den här typen släpps regelbundet och ofta håller extremt hög nivå. Public service borde våga satsa mer. Och även så klart de stora mediehusen.

Hela sanningen om ”Man” kommer inte fram under de fem avsnitten. Inte ens om han verkligen är död går att belägga till hundra procent – byggnaden i Granada i Nicaragua där hans dödsattest ska ha funnits har brunnit ned till grunden. Inte heller om han faktiskt hade någonting konkret med knivdådet på hotellrummet att göra. Men Lars Berge och hans kollegor lyckades ändå med något anmärkningsvärt: de fick en intervju med mannen som höll i kniven den där ödesdigra natten.

– Det var omtumlande, säger Lars Berge. Jag var rädd att han skulle lägga på och inte vilja prata. Men man märkte någonstans att han hade ett behov av att berätta om det där märkliga som han hade varit med om. Han kunde fortfarande inte förklara vad det var som hände. Han var tidigare ostraffad, han sade själv att han aldrig skulle göra någon illa. Och han har aldrig gjort det igen
heller.

Knivmannen ville inte ha sin röst med, så citaten är inlästa av en skådespelare. Andra som intervjuas, sektmedlemmar som trollbands av ”Mans” utstrålning för 30 år sedan, var mer positiva. 

– Vissa var fortfarande rädda för ”Man” och vågade inte berätta, säger Lars Berge. Men påfallande många var väldigt öppna och ville gärna berätta om det de hade varit med om. Det kändes befriande. De hade varit med om väldigt jobbiga saker, men de var ändå överens om att det här var en tid som skapade mening i deras liv, och de var trots allt ändå lyckliga. Det var spännande ur något slags större filosofiskt perspektiv.