”Spotify svarar aldrig i telefon”

Det framstod egentligen som ganska självklart. I flera år har det spekulerats om att kriminella gäng i Sverige försökte manipulera statistiken på streamingtjänster som Spotify för de rappare som aktivt tog ställning för dem i sina texter. Fördelarna är de uppenbara: tjäna pengar, tvätta pengar och att bygga gängets varumärke. För det är vad man använder de rap-artister till som blivit så populära bland landets högstadieelever – reklampelare och ambassadörer för de gäng som samtidigt för brutala krig mot varandra i såväl betongförorter som radhusområden. 

Men spekulationer och antaganden är en sak – att kunna bevisa det en annan. Flera har försökt, men utan att hitta de nödvändiga källorna bland kriminella och inom bolaget Spotify. Alla andra jämförelser åsido påminner de kriminella gängen och streamingjätten om varandra i hur lite man är intresserade av att tala med journalister. 

Så skedde en dag ett genombrott för en grupp reportrar på Svenska Dagbladet. Erik Wisterberg med bakgrund på tech-tidningen Breakit och kriminalreportrarna Ahmed Abdigadir och Frida Svensson hade den kombinerade förmågan att kunna tala med såväl Spotifyfolk som gängkriminella och att få ut pm från polisens nationella operativa avdelning, Noa.

Allt började med att Erik Wisterberg luftade tanken på att det kanske fuskades med streams på Spotify till kollegan Frida Svensson.

Det dröjde ett par timmar. Sedan tog Frida Svensson med honom till ett rum där de kunde tala ostört, berättar Erik Wisterberg. Och hon ”hade något i blicken”.  

– Hon berättade att det fanns ett pm på Noa som beskriver det här. 

De tog med Ahmed Abdigadir, som anställts relativt nyligen på Svenska Dagbladet. Han kommer från Husby, ett av de områden i Stockholm som räknas till de ”särskilt utsatta” och som för några år sedan skakades av bland de våldsammaste kravallerna i Sverige i modern tid.

– Jag tror inte vi hade lyckats om det hade varit två andra, säger Erik Wisterberg. 

– Nej, det var en perfekt blandning mellan tech och krim här, instämmer Frida Svensson. Alltså inte bara att jobbet handlar om det utan att vi är det.

– Vi gjorde en ganska tydlig avgränsning, säger Erik Wisterberg. Vi skulle kolla de här uppgifterna. Dels via Noa, där vi fick tag i det här pm:et. Dels via förstahandskällor inom den kriminella världen. Och dels via Spotify. Och sedan utvärderade vi vad vi hade. 

– Och där var det också viktigt att när det kom till röster inom miljön skulle det vara personer som inte hade hört om det utan som faktiskt hade varit med och gjort det själva.

– Vår bild var ju att det här också var väldigt utbrett, säger Frida Svensson. Att det finns flera nätverk som har artister knutna till sig.

– Om det bara var ett fåtal som hade gjort det här, då hade de sannolikt inte berättat om det ens anonymt, säger Erik Wisterberg. För då hade de pekat ut sig själva. 

Gangsterrap är en mycket populär genre bland ungdomar i Sverige – alltså helt oaktat det som framkommit om manipulerad statistik på Spotify. Och det är en genre som har många konkreta kopplingar till kriminella gäng. En artist som försöker skapa sig en gangsterimage utan att bottna i den riskerar att få problem med lokala gäng. Och gängen vill knyta rappare till sig. Källor inom gängmiljön kallar det en ”varumärkesstrategi”.

– Precis det ordet har man använt, säger Frida Svensson. 

– Du kan inte vara en rappare från en viss ort utan att då få påhälsning från det lokala nätverket, fortsätter hon. ”Antingen rappar du för oss eller så får du lägga av”. 

– Vi har en väldigt god bild av den här destruktiva miljön med musik, brott, unga talanger med ambitioner och också nätverk med ett jättehögt våldskapital som har jättemycket makt och kontroll i sin ort, säger Frida Svensson.

I det gängkrig som har rasat i Stockholm och Uppsala under hösten har det blivit mycket tydligt hur man använder sig av rappare knutna till gängen för att locka tonårspojkar att utföra grova våldsdåd. En central figur är den så kallade Kurdiske räven, eller Rawa Majid som han egentligen heter. Han tros styra omfattande kriminalitet i Sverige från sitt gömställe i irakiska Kurdistan. När gänget, som brukar kallas Foxtrot, i somras splittrades i två delar trappades det dödliga våldet upp ytterligare och drabbade människor med allt mer otydlig anknytning till de rivaliserande fraktionerna. Ibland ingen alls, som den man som mördades i sitt hem för att han delar efternamn med en kriminell han inte är släkt med. 

Och de som utför morden är som bekant ofta tonåringar. I oktober greps en sextonåring för det ovan nämnda mordet och ytterligare två mord på människor med svag gänganknytning.

– Vi har ett läge i dag där Rawa Majid beskrivs som en ”gudfader”, säger Frida Svensson. Och då har vi en massa unga pojkar som är 13 år som vill vara små ”rävar” för att de på något sätt tycker att det är coolt. Alltså, att hela tiden bygga den där attraktionskraften är superviktig för nätverken för att man ska vilja göra uppdrag åt dem. De är helt beroende av det manskapet som som gör jobbet, och där kommer även rapparna in. 

Att se till att rappare knutna till gängen ser ut att vara framgångsrika på Spotify, och därmed upptäcks av fler riktiga lyssnare, ger alltså olika synergieffekter som går utöver penningtvätt. 

– Nu har vi fokuserat på penningtvätten, säger Erik Wisterberg. Men de här synergierna är väldigt viktiga för att förstå hur det hänger ihop. Och kanske också för att förstå varför det kan vara värt att köpa fejkstreams trots att man tappar pengar på vägen. 

För det är ju en invändning som kommit efter avslöjandet, att det inte går att göra ren vinst på upplägget med fejkade streams. 

– Men om man kan koppla på de här synergieffekterna så blir kalkylen en annan. 

– Du förlorar ju alltid pengar när du tvättar pengar, säger Ahmed Abdigadir. Om du går till ett växlingskontor får du x kronor på en hundring. Du ska kanske betala den som växlar och du ska betala för växling. Syftet är inte bara att få pengar, utan att kunna göra pengarna vita, och bevisa att du har en inkomst. 

– Penningtvätten är väldigt besvärande för Spotify, säger SvD:s grävchef Anna Tiberg. De används väldigt tydligt som brottsverktyg.

Bland det värsta man kan vara i den kriminella världen är en golare, alltså någon som berättar saker om verksamheten. Framför allt om man berättar för polisen, men egentligen över huvud taget och inte minst för journalister. Ändå har reportrarna fått folk att prata, om än anonymt. 

Dels kan det vara en fingervisning om att fenomenet med det som kallas fejkstreams är så utbrett att inget speciellt gäng pekas ut av att man berättar hur själva bluffen går till. Dels har många ändå en vilja att berätta om sig själva, säger Erik Wisterberg.

– Om man drar det till sin extrem så är det lite som när man ringer någon obskyr professor och frågar om något som just den personen kan. De blir ju otroligt glada. Det är inte samma sak här, men det kan också finnas en drivkraft i att visa att man är bra på någonting.

– Skryt och bekräftelse är två starka drivkrafter, säger Frida Svensson. Men jag tror att det har lite att göra med att Ahmed har en väldigt öppen och karismatisk personlighet. Du kommer från Husby. Du vet lite grann hur man ska snacka. 

Ahmed Abdigadir tror själv att det handlar om att ha liknande referenspunkter. 

– Man är från en plats där man förstår hur saker och ting fungerar. Och de tänker: ”Holy shit, kommer du Ahmed från Svenska Dagbladet hit och vill prata med mig, det här är ju helt sjukt”. 

– Och oftast, inte hela tiden, slutar det med att: ”Ja, det är klart jag ska hjälpa dig” eller ”Ja, men det är klart vi ska ha ett samtal”.

– Vi är ju ganska så offensiva i att vi vill pröva att prata med alla och hoppas att någon vill prata tillbaka, säger Frida Svensson. 

Men det innebär också en del speciella svårigheter. 

– Ska du jobba med den här typen av personer, då får du kanske stå nere i en tvättstuga klockan ett på natten och ta det här samtalet i en timme. Och du får vara beredd på att du sitter och väntar på en bestämd tid och ingen kommer. Det är väldigt frustrerande att inte kunna göra överenskommelser på samma sätt som man är van vid. Men om du tar de där samtalen och jobbar nattskift så kommer det. 

– Oj, vad det skulle hända saker om fler från Stockholms förorter blev journalister, säger Erik Wisterberg. Herregud, då skulle vi få veta saker som vi inte vet om.

Frida Svensson tar upp ”Ett ord för blod”, en nyutkommen bok av 25-åriga Faysa Idle som vuxit upp i Tensta i Stockholm – mitt i gängkriget mellan ”Shottaz” och ”Dödspatrullen” som även direkt drabbade hennes familj. 

– Hon beskriver det som att hon bor i ”förortslandet” och sedan finns det andra, ”Sverige-landet”. Ibland gör det ena besök hos den andra sidan. Som hon ser det så är det en sådan avgrundsdjup spricka här. Och det är ju de där broarna som journalistiken har varit alldeles för dålig på att bygga. Och den typen av bro har varit en förutsättning för den här granskningen. 

Det finns ytterligare en tystlåten miljö som krävt många år av erfarenhet och kunskap om hur man talar med dem som ingår i den: tech-bolagen, eller i synnerhet Spotify. Erik Wisterberg har granskat den svenska världsjätten under lång tid och vet hur man närmar sig folk.

– Jag vet hur det funkar där, säger han. Jag kan kulturen, jag kan termerna. Att man inte kommer in som en nybörjare som ställer alltför dumma frågor. Att man får nån typ av respekt hos den här källan som gör att de känner att den här personen kanske man ändå ska snacka med. Den kommer att förstå och porträttera det korrekt.

Spotify skiljer sig även från andra tech-bolag, säger Erik Wisterberg. Officiellt är man väldigt tillknäppt. 

Men även internt är uppslutningen stark kring grundaren Daniel Ek och hans vision. 

– Man älskar Spotify, säger Erik Wisterberg. De tycker att de gör världen bättre. De går till jobbet varje dag och gör någonting otroligt. Det påminner lite om lojaliteten inom gängen. På Spotify är det också otroligt fult att prata med medier, även off the record.

Frida Svensson säger att hon har fått omvärdera sin tidigare uppfattning att polisen är sämst på att besvara frågor från medier.

– Nu får jag ju ta tillbaka det, för nu har jag testat att få svar på några oförargliga frågor från Spotify. Vi fick tillbaka ett uttalande från en anonym talesperson. Alltså, man får ett uttalande men man får inte ens en person. För mig var det nytt.

– Man ställer sig frågor som journalist och som läsare, säger Erik Wisterberg. Personen som har svarat på det här, är det verkligen den personen på Spotify som kan någonting om det här? Eller är det kommunikationsavdelningen som har hanterat det här på egen hand? Hur mycket har de bollat det här med ledningsgruppen på Spotify? Har de satt sig ner med Spotifys bedrägeriteam och tagit reda på hur det egentligen ligger till? Eller är det här hanterat som andra medierelationer? 

Han besvarar själv en av frågorna. Det är kommunikationsenheten. Kanske har den ställt frågor internt innan den svarar.

– Det är därför det är så synd att vi inte fick intervjua den person på Spotify som är bäst lämpad att svara. Det är det som går lite förlorat när man väljer den strategin. 

Ändå var reportrarna tydliga gentemot Spotify med syftet.

– Vi körde inte med några dolda kort som man ibland gör inför publicering för att man inte vill riskera nånting, säger Erik Wisterberg. Vi skrev redan från början att det handlar om organiserad brottslighet som tvättar pengar på Spotify i Sverige. Det var det allra första mejlet. Vi skrev också att vi vill jättegärna ge en så detaljerad bild som vi bara kan av hur de jobbar med att bekämpa det här. Men trots det så valde de att bara svara på mejlfrågor. Och inte heller svara på alla frågor. 

– Och heller inte svara i telefon när du bara försökte ringa för att stämma av någonting, säger Frida Svensson.

– Nej, de har aldrig svarat i telefon, instämmer Erik Wisterberg. 

Faktiskt, berättar reportrarna, framgår av det pm från NOA som de fick ut att inte heller polisen fått tag på Spotify på telefon.

Spotifygrävet består av olika delar och spår, alla med sina egna problem. En av artiklarna handlar om en företagare man valt att kalla ”Lasse”. I lokaler som Lasses företag disponerade hittade tullen stora mängder narkotika, smuggelsprit och cigarretter – men missade flera hundra datorer. En streamingfarm, alltså en samling datorer eller telefoner som spelar upp speciella spellistor med musik på Spotify. Den som driver streamingfarmen äger också rättigheterna till musiken och får därmed pengar från Spotify – så länge inte upplägget avslöjas. 

Det var inget man hade väntat sig att hitta i Sverige.

– Jag trodde faktiskt inte på det själv, säger Erik Wisterberg. 

– Jag tror att ni skrev om det här om streamingfarmer i er första pitch om det här jobbet, säger Anna Tiberg. Det ska finnas streamingfarmar, i Indien. Och så hittar man en här i Stockholm? Ja, det är helt galet. 

Frida Svensson berättar att det började med något så ovanligt som ett tips från polisen, något hon annars förknippar med en helt annan tid och en annan generation journalister.

– Det är som att jag hör något eko från en gammal krimreporter på något ålderdomshem som sitter och skrockar över en skrivmaskin om hur tajta man var förr. Men det var ju så det gick till.

Men det var inte helt enkelt att få ihop alla pusselbitar till en fungerande berättelse.

– Jag tror också att det var svårt för att det var så mycket som vi inte kunde berätta i den texten av etiska skäl, säger Erik Wisterberg.

Det var en utmaning som de inte kunde släppa.

– Vi blev nästan besatta av den här jakten på farmar, säger Frida Svensson.

– Vi lade väldigt mycket kraft på att försöka konfrontera Lasse rent fysiskt, säger Erik Wisterberg. Att vara på plats på olika ställen, försöka dyka upp, besöka lagerlokalen. 

Området var stängt med en grind, men vid ett tillfälle öppnades den och två personer åkte in med en bil. 

– Då kände vi att nu har vi vår chans, säger Erik Wisterberg. Så vi gick bara in där. Kände hur den här grinden stängdes bakom oss. Och så stod vi där med två personer som vi inte hade någon aning om ifall de var lagerkillar eller tungt kriminella. 

Reportrarna frågade om de kunde få prata med Lasse. 

– De var behjälpliga och ringde upp till honom där. Två gånger till och med. Men han ville inte komma ner. 

Så de satte sig runt hörnet och väntade. Några minuter senare gasade en vit BMW därifrån i 100 kilometer i timmen. 

– Då kände jag att jag gärna hade velat fortsätta, och åka hem till honom. Men det beslutades att vi inte skulle göra det. För det finns ju någon punkt när det börjar bli som att man nästan förföljer någon. Men det var väldigt otillfredsställande. 

– Vi tänkte att om han ställer upp så kommer det här att bli en helt annan berättelse, säger Frida Svensson. Att storfisken får berätta själv. Men det blev mer en historia utifrån vårt perspektiv som granskande reportrar i vår jakt på vad det är som pågår. Så vi fick skriva det utifrån det. 

Erik Wisterberg kunde inte släppa lagret och den mystiske ”Lasse”. Han började köra förbi ibland på kvällarna och spana.

– Man vet ju aldrig. Ibland dyker folk bara upp, säger han.

Svenska Dagbladets uppgifter om att svenska kriminella använder sig av rapmusik på Spotify hade alla utsikter att bli en världsnyhet – och det blev de. Redan innan tidningen själv hunnit få ut en engelskspråkig version gjorde AFP en rewrite. Och sedan rullade det på med bland annat en rewrite i The Guardian. 

– Det är jättekul, säger Ahmed Abdigadir. Att se namnet ”Svenska Dagbladet” i en artikel på hindi för en indisk publik. 

– Jag blev ändå förvånad, säger Anna Tiberg. Jag tyckte det var jättekul.

– Jag tror att The Guardian spelade en viktig roll, för de var den första som plockade upp det från AFP, säger Erik Wisterberg. Den artikeln trendade på deras tech-sektion och var den mest lästa. Då tror jag också att fler upptäckte det och gick vidare. Sen var det folk på österrikisk radio.

– Och det här är ju inte bara ett svenskt problem, säger Ahmed Abdigadir. Vi har kollegor i Tyskland som kollar på exakt samma grej, att det finns pengar att tjäna på Spotify.

– I Sverige kanske man gör det till en business att sätta pengar på just hiphopscenen, fortsätter han. Men i Tyskland så kanske det är det någon annan scen. Och om det inte hade varit gangsterrap i Sverige så kunde det lika gärna varit dansbandsscenen.

– Synergierna finns inte i dansbandssfären, säger Erik Wisterberg. Det är där det sticker ut. Vi hittade en fransk studie. 84,5 procent av fake streams som hittades där var från rap och hip-hop. Sedan är det den mest konsumerade genren, men det är ändå en överrepresentation. 

Alla måste ju börja fråga sig nu om deras gangsters gör samma saker som de svenska. 

– Ja, det var väl lite det som de här tyska kollegorna var inne på, säger Erik Wisterberg. 

– De hade ju granskat det här i ett halvår, säger Ahmed Abdigadir.

– Det var bra att ha dig som hela tiden drog en tillbaka till det väsentliga, säger Erik Wisterberg till Anna Tiberg. Som när man blir besatt av en streamingfarm till exempel. Och har någon som säger ”penningtvätten, penningtvätten”. Vad ska vi göra här egentligen och vad ska vi inte göra? Otroligt bra. 

– SvD har ju bestämt sig för att satsa på det här med grävande journalistik, säger Anna Tiberg. Och det tycker jag att de verkligen har visat också. 

Men att reportaget fått spridning över hela världen är inte nödvändigtvis odelat positivt.

– Det är intressant rent affärsmässigt att se vad som händer när man får så stort genomslag, säger Erik Wisterberg. Han syftar på att det finns en baksida med att göra ett avslöjande som blir så stort att det går att ta del av nyheten utan att prenumerera just på SvD.

– Antingen får man det här jättegenomslaget och berättar om det överallt och det är bra för SvD och för samhället att så många som möjligt får veta. Men då kanske det inte är riktigt lika många som väljer att betala för en SvD-prenumeration just på grund av det här grävet.

Fast kan man inte se det mer på sikt då?

– Genomslaget är jättebra för SvD. Det får folk att upptäcka oss, kanske sådana som inte har upptäckt SvD tidigare. Det får folk att se att ”jobbar man här kan man få göra sådana här saker”. Det är superpositivt. 

– Vet du vad det är? Det är varumärkesstrategi, säger Ahmed Abdigadir med ett skratt.