“Hur här?”

När planen kraschade in i tvillingtornen I New York den där septemberdagen 2001 satt jag på en liten kaffedoftande lokalredaktion i Västerås.

Precis som alla andra blev vi uppslukade av sändningarna som om och om igen visade människorna som framför våra ögon kastade sig ut genom fönstren från skyskraporna, utan en chans att komma ner levande.

Sedan var det tillbaka till arbetsdagen, och frågan "vad vill västeråsarna se på lokal-tv ikväll då?". “Kanske: hur säker är vår egen skyskrapa?" 

Ibland är det, kort sagt, svårare än annars att göra en "hur här?" Den dagen var givetvis extrem. Men uppgiften att bryta ner en riks-story till hur det påverkar lokalt är viktig, och det mesta kan faktiskt zoomas in till relevanta lokala nyheter.

Men detta kan antingen göras bra eller ännu bättre. 

Jag är alltid glad när mina egna jobb tar sig ut i landet till lokala tidningar och redaktioner. 

I våras gjorde jag, Kenneth Ulander och Carolina Jemsby en granskning av kontrollen av gode män, som fortfarande får genomslag. Genomslag genom att kontrollen i kommunerna verkar ha blivit bättre av de gode männen och förvaltarna, att nyhetsbyråer blivit piggare på att bevaka frågan och att lokala redaktioner bevakar den mer.

Det finns dock några lokala nyheter som jag läste de där första dagarna, som jag tyvärr visste inte var riktigt sanna. Det var när reportern på orten ringde upp kommunens överförmyndare, och ställde frågan: "Hur ser det ut här i kommunen? Har ni också dålig koll på de gode männen?" Det hade de inte, fick reportern veta. Sedan blev rubriken på temat: "Många gode män är inte goda, men här i X har vi bra kontroll". Ändå visste jag att det fanns dokumentation på Länsstyrelsen som gav en helt annan bild.

Hur undviker man det då? Jag vet att det är svårt att sätta sig in i nya ämnen, jag vet att det alltid är ont om tid. Lokalreportern har sällan tillgång till grundmaterialet av grävet så att de kan leta själva efter sina kommuner. Dessutom jobbar hen oftast med kort deadline och höga produktionskrav. Så här kommer tre tips.

1. Ring eller maila reportern eller redaktionen som gjort grävet. Oftast har den som grävt mängder av material som den inte har användning för. Det kan vara lösa tåtar som inte följts upp eller exempel på extra bra eller dåliga fall som inte fått plats i reportaget. Det kan också vara folk som hört av sig till den redaktionen efter publicering och har liknande berättelser. Jag har aldrig blivit nekad kontaktuppgifter eller research när jag hört av mig och har själv ofta hjälpt andra redaktioner att följa upp mina stories. Man blir ju bara glad att någon annan tycker att ämnet är så viktigt som man själv tycker och vill sätta sig in i det ordentligt.

2. Tänk handlingar. Vad bygger storyn på för dokumentation? I så fall: begär ut den. I fallen med de gode männen så var det bara en enda redaktion som jag såg hade gjort det. Ändå var vi helt öppna med att researchen var grundad i Länsstyrelsens tillsynsprotokoll, och det är enkelt att be myndigheten om de protokoll som rör ens eget område. Då blir det plötsligt möjligt att syna kommunalrådets påstående att allt är bra just i deras kommun.

3. Vad händer nu i min ort efter att detta ämne uppmärksammats? Kan det vara så att kommunens överförmyndare mailar kommunalrådet med sina funderingar om bristerna här? Jag fick ett samtal från en kommuntjänsteman en gång som jag aldrig glömt. “Tack” sa hon, “tack för den här granskningen av jämställdhetsplaner. Min kommun var inte med i din granskning, men dagen efter att den sändes så begärde kommunledningen att få veta vad vi gör här hos oss. De har aldrig intresserat sig för det förut.” Tipset till dig som reporter blir: begär ut alla mail från och till relevanta makthavare dagen efter att storyn publicerats. Det ska gå att få ut över dagen. 

Fler tips finns på journalisttips.se