Sju sätt att ta dig och ditt gräv genom macho-djungeln

Vi lever i ett av världens mest jämställda länder. Journalistbranschen är dessutom en av de branscher som är mest blandad, med både män och kvinnor såväl reportrar som chefer.

Ändå är det inte inbillning. När årets sommarvikarier presenterades skrockade manliga kollegor “chefen gillar blondiner”, men det var inte de unga män som rekryterats som avsågs. Oavsett deras färg på håret.

Den flod av vittnesmål som kom i samband med #metoo i höstas chockade ändå mig. Jag visste ju att det varit så här, men inte att det pågår fortfarande. Ovälkomna sms under morgonmötet. Sliriga kommentarer. Händer på fel ställen. 

Det var vittnesmål som faktiskt fick mig att se på mina kollegor med nya ögon.

Men det är ju bara några få rötägg ändå. De flesta är ju fantastiska människor på min redaktion. Och vad har detta överhuvudtaget med mitt jobb, mitt gräv att göra?

Nej, det är tack och lov inte längre okej att öppet nypa en kollega i rumpan, eller att kalla henne lilla gumman. Men det pågår fortfarande. Och det finns andra, mer subtila sätt att bli nedgjord.

Att bli osynlig, att bli bortvald. Att den manliga kollegan får bättre förutsättningar, mer tid, mer stöttning av redaktören. Att han blir hyllad för sina jobb, medan hon inte blir omnämnd alls på morgonmötet.

Att när hon hållit tidsschemat för sin granskning medan han överskridit sin deadline så blev hennes reportage tidigarelagt eftersom “han har ju inte börjat spela in än.”

Det är oftast inte personligt. Det är oftast inte illvilligt. Det är inte bara manliga chefer som gör så här. Det handlar om hur vi ser på kvinnor och män, där män oftare är sitt yrke, sin professionalitet eller “ett geni” och där kvinnor oftare är “duktiga tjejer.”

Min erfarenhet av gräv-världen är att den kan vara mer macho och ojämställd än många andra.

Så vad ska man göra då? Dra ett täcke över sig, eller välja en annan väg? Jag vet många briljanta kvinnor som helt enkelt valt bort grävandet, men jag har några tips som jag tycker har hjälpt mig.

1. Prata med andra. Om du känner av detta, är du antagligen inte ensam. Det är otroligt skönt bara att få bekräftat att det inte är personligt, utan att det finns en struktur på redaktionen.

2. Om det handlar om trakasserier är det olagligt och emot företagets eller redaktionens regler: anmäl. Här kan det också vara skönt att vara flera.

3. Stötta varandra på möten. Ge varandra ordet och credd om du ser någon ta över en idé eller mansplaina det du just sagt. Säg till exempel: “jag håller med Kalle om att Karins idé är jättebra”.

4. Sätt ord på det du ser. Det är lättare om det gäller någon annan än dig själv såklart, men är alltid bra, särskilt om du kan visa det i siffror. “Varför är det flest manliga reportrar som får tid till gräv som tar mycket resurser och som får jobba ihop i team?”

5. Sätt på dig en kavaj. Det här är lite kontroversiellt, men min erfarenhet är att det fungerar. Ta fram en säkerhet du kanske inte känner, “fake it til you make it”, osv. Chefer och redaktörer har ofta kort om tid och behöver känna sig trygga med den de ska ge mycket tid och resurser. Att du utstrålar lugn, pitchar din idé på ett säkert sätt utan att börja med “det här är kanske inte ett riktigt gräv, men…”. I den bästa av världar så går chefen på kvaliteten i output och inte på den som säger sig vara bäst, men tyvärr lever vi inte i något sådant idealsamhälle. Säger du att du är bra, och att jobbet kommer att bli det med, så är redaktören mer benägen att tro dig.

6. Tacka inte nej. Jag tackade nej till mitt drömjobb en gång. Men en mig närstående sa bestämt åt mig “hade en kille gjort så? Ring nu genast och tacka ja.” Ibland tänker man att inte kan man tacka ja till något som man aldrig har gjort förut. Men sedan kanske en mer modig person tackar ja, det skulle kunna vara en man, och han kanske inte heller kunde jobbet från början. Men han tänkte “jag lär mig nog.” Och det gör man ju faktiskt. 

7. Gick det inte vägen? Fick du nej till din pitch, gjorde du ett misstag, blev du rentav fälld i Granskningsnämnden? Då kan du välja mellan två sätt att se på saken. Ge upp, eller försök igen. Jag har valt det som min första gräv-redaktör, den unike Nils Hanson lärde mig när jag var förkrossad efter just ett sådant stort misstag. “Nu har du lärt dig någonting mycket viktigt. Det är bara så man blir en riktigt bra reporter.”

Fler tips finns på journalisttips.se

Tuppfoto av Samuel Bryngelsson/Unsplash