Åtalet som skakar Finlands journalistkår

En decembereftermiddag 2017 ryckte brandkåren ut till en fastighet i Helsingfors. En kvinna hade ringt 112 sedan hennes laptop fattat eld och det börjat brinna i källaren. Orsaken var att hon slagit sönder datorn – och batteriet – med en hammare. Och hon ansåg att hon hade god anledning att göra det. 

Dagen innan, lördagen den 16 december, hade Helsingin Sanomat, Finlands största dagstidning, publicerat en artikel som handlade om försvarets signalunderrättelsecenter i Tikkakoski i södra Finland. En lagändring för att möjliggöra effektivare inhämtning på elektronisk väg, till innehållet inte helt olik den svenska FRA-lagen från 2008, snabbehandlades i riksdagen. Liksom i fallet med FRA-lagen fanns en bred majoritet för det finländska lagförslaget i riksdagen, medan debatten fördes i samhället om befarade effekter för medborgerliga fri- och rättigheter.

Helsingin Sanomat var på ledarplats för den författningsändring som krävdes, och som nu – sedan till och med riksdagens starkaste motståndare mot alla former av elektronisk övervakning övertygats om dess nödvändighet – skulle klubbas med en gång med kvalificerad majoritet. Men tidningens ledning ansåg det samtidigt viktigt att allmänheten hölls så informerad som det var möjligt om vad dess politiska företrädare planerade att besluta, och inledde därför en artikelserie där den topphemliga anläggningen utanför Jyväskylä var ämnet för den första artikeln. 

Kritiken mot publiceringen kom omgående. Försvarsmakten polisanmälde, och president Sauli Niinistö dundrade om att hemliga dokument olagligt hade överlåtits åt Helsingin Sanomat och att publiceringen kunde orsaka allvarliga skador. 

På söndagen började reportern Laura Halminen oroa sig för vad som skulle kunna hända om hennes dator hamnade i orätta händer. Hon tog datorn och en hammare och begav sig ner i källaren.

Brandkåren kom. Polisen kom. När polisen insåg vems hem de fått tillträde till kallade de på förstärkning från Centralkriminalpolisen. En hastigt beslutad husrannsakan genomfördes. Fyra poliser sökte igenom bostaden, och sammanlagt 19 föremål beslagtogs: Laura Halminens sönderslagna dator, hennes Ipad, jobbmobilen, hennes privata mobil och ett antal USB-minnen. Det Laura Halminen pekade ut som källskyddat material stoppades i särskilda påsar och förseglades. Förhör vidtogs sedan med sammanlagt fem misstänkta för röjande av statshemlighet: två reportrar, deras redaktör, redaktionschefen Esa Mäkinen och chefredaktören Kaius Niemi. Laura Halminen krävde att allt som tagits i beslag skulle lämnas tillbaka och drev sin sak i rätten. För två år sedan godkände Finlands högsta domstol husrannsakan, men inte att det beslagtagna materialet får användas i förundersökningen. Detta med hänvisning till källskyddet. 

Nära fyra år efter att brandkåren ryckte ut till Laura Halminens hem har nu åtal väckts mot tre journalister för publiceringen: Laura Halminen,Tuomo Pietiläinen och Kalle Silfverberg. Esa Mäkinen och Kaius Niemi klarade sig från åtal.

Finländsk yttrandefrihetslagstiftning skiljer sig från svensk genom att utgivaransvaret inte är strikt utan delas mellan reportern och det finländsk lag kallar ansvarig redaktör. Sedan tio år tillbaka krävs dessutom att åklagaren kan bevisa att ansvarige redaktören varit medveten om en publicering för att denne ska kunna åtalas. Annars är det bara reportern och exempelvis den nyhetschef som fattat publiceringsbeslutet som ställs till svars. I det aktuella fallet, som personer inom och utanför Helsingin Sanomat som Scoop talat med är överens om saknar motstycke i modern finländsk presshistoria, har detta lett till att journalister riskerar år i fängelse för avslöjanden om det egna landets underrättelsetjänst – medan ansvarig redaktör går fri. 

Låter det bekant så är det för att det påminner en hel del om den svenska IB-affären 1973. Även då åtalades reportrarna men inte utgivaren, dock för det grövre brottet spionage. Även då uttalade sig landets makthavare offentligt och fördömande om publiceringarna. 

IB-avslöjarna hade en källa inom underrättelsetjänsten som också dömdes. I Helsingin Sanomats fall står ingen sådan person åtalad. Däremot har en tidigare chef för militärens underrättelsetjänst pekats ut i finländska medier som den som läckt hemliga uppgifter.  

Det som verkligen skiljer åtalet mot Helsingin Sanomats journalister från tidigare fall är åtalspunkten ”försök till röjande av statshemlighet”. Den gäller ej publicerade uppgifter, och har skapat oro i Finland kring hur journalister egentligen har rätt att arbeta. Får man ens anteckna ett tips om något som potentiellt kan vara en statshemlighet? Vem avgör när rekvisiten för brottet försök till röjande av statshemlighet är uppfyllt?

Chefredaktör Kaius Niemi är den ende från tidningen som uttalar sig on the record. Han säger till Scoop att biträdande riksåklagarens beslut att åtala de tre reportrarna men ge honom själv åtalseftergift kom som en total överraskning. Han kallar det förödande och obegripligt. Det försvar tidningsledningen byggt upp tillsammans med sina jurister fokuserade på att han själv – om någon – skulle bli den som ställdes inför rätta. Samtidigt vill han inte kommentera uppgifter om att han i förhör valt att varken förneka eller bekräfta kännedom om publiceringen – och därigenom sluppit åtal. Han hänvisar till källskyddet.

– Min tystnad har inte handlat om att skydda mig själv, utan om att skydda källorna och att se till att så få som möjligt hos oss blir misstänkta.

Kaius Niemi för ett resonemang kring åtalspunkten om försök till röjande av statshemlighet som går ut på att det ibland kan vara till journalisternas fördel om redaktören inte haft kännedom om vad de arbetat med. 

– Då kan man hävda att det inte handlar om något slags förberedelse, eftersom redaktören inte varit involverad. Något han samtidigt kallar en ”helt schizofren situation”.

Han anser att den finländska lagstiftningen väcker frågor om vem som egentligen bestämmer över publiceringar, speciellt när det är frågan om så allvarliga anklagelser som dem som riktas mot hans reportrar. 

– Det är vansinne att tänka sig att våra reportrar och redaktionella mellanchefer skulle kunna bestämma om den här typen av publiceringar.

Han ser framför sig en situation där en fällande dom för försök till röjande av statshemlighet kommer att avskräcka journalister från att befatta sig med hemligstämplat material.

– Jag förlitar mig på att det finländska rättsväsendet friar, men enligt pressfrihetsorganisationer riskerar själva hotet om en fällande dom att leda till självcensur. 

Kaius Niemi pekar också på det problematiska i att detta sker i ett land med så hög pressfrihetsranking som Finland.

– Som pressfrihetsorganisationer pekat på kommer detta garanterat att användas av auktoritära regimer. De kommer att hänvisa till Finland för att försvara sina egna inskränkningar i pressfriheten. 

En annan risk han ser är att journalister riskerar att utsättas för hot där de som inte vill bli granskade hänvisar till åtalet. Något som andra finländska källor uppger redan har skett, från militärt håll, även om det inte har gått för Scoop att få bekräftat.

Kaius Niemi säger sig vara trygg med att andra höga mediechefer i Finland uttalat sig kring att åtalet inte kommer att få dem att ändra redaktionell policy.

– Men vi måste ändå vara vaksamma. 

Foto: Kimmo Penttinen

Kaius Niemi, vid artikelns ursprungliga publicering chefredaktör för Helsingin Sanomat.

2017, när artikeln var färsk och arga röster höjdes, uppbackade av presidenten, om att Helsingin Sanomat brast i sitt samhällsansvar blåste det snålt även från kollegorna i den finländska journalistkåren. Skulle det där verkligen vara nödvändigt? Nu, fyra år och tre rättsprocesser senare, uppger både Kaius Niemi och andra Scoop talat med att stämningen i kåren förändrats.

– Då, 2017 och 2018, var det många kollegor som inte visste vad de skulle tro. Vi kände inte av särskilt mycket solidaritet, säger Kaius Niemi. Men nu när de kan se att vår artikel inte orsakade någon synbarlig skada har de börjat väga den mot de potentiella konsekvenserna av åtalet. Man diskuterar om det verkligen är rimligt, eller om det kan vara så att lagen behöver uppdateras. För det står inte ett ord om journalistik i lagtexten.

Han tror att detta att diskussionen om lagstiftning flyttat in på nyhetsredaktionerna faktiskt kan leda till något gott om det gör att det minskar risken för självcensur. Han pekar på att högsta domstolens beslut i en av de avslutade processerna lett till utökat lagligt skydd för journalisters lagringsmedier. Det konkreta fallet gällde ett USB-minne, och rättens avgörande innebar att det inte spelar någon roll om en källas namn finns på den, det räcker att innehållet i fel händer riskerar att röja källan på andra vis.

Kaius Niemi är delvis självkritisk kring publiceringen. I efterhand har han funderat på om materialet hade kunnat presenterats på något annat vis, att man hade kunnat vara tydligare kring själva syftet med publiceringen: att informera medborgarna om vad det nya lagförslaget som var på väg att klubbas i riksdagen faktiskt gällde. Att inte illustrera med röda stämplar med ”ERITTÄIN SALAINEN” –”MYCKET HEMLIGT”.

– Men det är en fråga om presentation. Innehållet står vi för. Och nu sedan åtalet väckts anser vi att vi kan visa att allt vi publicerat går att återfinna i öppna källor. 

Thomas Slätis, vice ordförande för finländska Reportrar utan gränser, vill inte kommentera själva åtalet innan förundersökningsprotokollet blivit tillgängligt, men han säger till Scoop att hans organisation är orolig för vad som kan hända om det blir en fällande dom för åtalspunkten ”försök till röjande av statshemlighet”, i synnerhet om domskälen skulle vara otydliga. 

– Det viktiga från Reportrar utan gränser Finlands sida är att de här sakerna behandlas öppet inför allmänheten och offentligt, så att vi vet var vi rör oss och att den här alltid närvarande spänningen mellan maktutövande och yttrandefrihet hålls synlig, så att medier kan fungera fritt och testa var gränsen går och vet var gränsen går. Så fort det blir luddiga tolkningar eller luddiga argument så blir det väldigt mycket svårare för vilken journalist som helst. Då ligger det nog inte så långt bort att vi får en form av självcensur. 

Finland halkade för några år sedan ned i RSF:s eget pressfrihetsindex, men inte främst på grund av polisinsatserna mot Laura Halminen, utan på grund av förre statsministern Juha Sipiläs agerande mot Yle-journalisten Salla Vuorikoski 2016. Hon fick ta emot en stor mängd arga mejl från Sipilä för sin granskning av honom, och sade upp sig från Yle när hon inte kände att hon hade ledningens stöd mot regeringschefen. Nu är Finland dock tillbaka på andra plats i RSF:s ranking – med Norge som etta och Sverige på tredje plats.

Åtalet har uppmärksammats även väster om Östersjön. Ulrika Hyllert, svenska Journalistförbundets ordförande, säger till Scoop att en fällande dom skulle få konsekvenser för journalisters möjlighet att utföra sitt arbete över hela Europa.

– Statens behov av att hålla saker hemliga kan inte stå över medborgarnas rätt att ta del av information med ett stort allmänintresse. För att kunna utföra sitt uppdrag ska en journalist inte behöva fundera på om själva inhämtandet av material kan leda till åtal. I mina ögon är det finska åtalet absurt, det är helt obegripligt för mig att förstå på vilka grunder de bygger åtalet.

Speciellt är det åtalspunkten ”försök till röjande av statshemlighet” som väcker frågor, anser Ulrika Hyllert. Rätten att samla in och säkra information är en grundläggande del av en journalists arbetsmetoder. 

– Vad en journalist i Finland får eller inte får göra är i och med rättsprocessen mycket oklar och tills dom har fallit leder det med all sannolikhet till en allt för stor försiktighet och självcensur, vilket självklart leder till att viktiga granskningar inte blir av. Därmed kan korruption, maktmissbruk och andra oegentligheter fortgå. Rättsprocessen har redan tagit många år och lär fortgå i många år till. 

Mest lidande av det kommer frilansjournalister och små redaktioner utan stora resurser att bli, tror Ulrika Hyllert.

– De brukar tyvärr vara de som först avstår att göra granskningar eftersom ingen tung ägare kan backa upp om journalisterna blir åtalade eller råkar illa ut på annat sätt, säger hon, och fortsätter: 

– Det skadar mångfalden och bredden av granskningar om bara några enstaka redaktioner står för den granskande journalistiken, vilket är en ytterligare dimension av problemet.

Vid denna tidnings pressläggning väntar Helsingin Sanomats reportrar fortfarande på ett datum för huvudförhandling, och oavsett när det blir kommer processen sedan med största sannolikhet att fortsätta genom hela det finländska rättssystemet och troligen även via EU:s rättsliga instanser.

– Fyra år är en lång tid, säger Kaius Niemi. Att det här ska fortsätta kanske ytterligare ett halvt decennium är ett straff i sig.

Artikeln är tidigare publicerad i Scoop nr 4/2021. Kaius Niemi har sedan dess lämnat tjänsten som chefredaktör för Helsingin Sanomat.