Ryska exilsajten Meduza överlever tack vare donationer

Read this article in English

– Meduza är en mediekanal i exil. När vi började 2014 tyckte vi att det var ett av de värsta åren i Rysslands historia. Krim annekterades det året och kriget i östra Ukraina inleddes, säger Ivan Kolpakov, Meduzas chefredaktör.

Han är i Malmö för att medverka på en temakväll på Publicistklubben om pressfrihet. Scoops reporter, som också är ordförande för Publicistklubben Södra, gör huvuddelen av den här intervjun på scen inför en publik på nästan 200 personer.

– I början tänkte vi att vi kommer att bli förbjudna förr eller senare. Vi kommer att bli blockerade, fortsätter Ivan Kolpakov.

Meduza började som en annonsfinansierad webbtidning där ryssar kunde läsa sådant som inte fick uttalas i Ryssland – eller som i alla fall inte sågs med blida ögon när det uttalades. Sedan grundandet har censuren och repressionen mot oppositionella hårdnat till ett läge som allt oftare beskrivs som värre än den sovjetiske diktatorn Josef Stalins tid vid makten. Följaktligen har Kremls försök att tysta sajten gått allt längre, men Meduza hittar hela tiden nya sätt att överleva. Och det lilla piratskeppet har vuxit till den i Ryssland mest lästa oberoende mediekanalen.

Putinregimens första riktigt hårda slag kom i april 2021 när Meduza förklarades vara en utländsk agent.  Annonser från ryska företag hade varit den största delen av finansieringen, men i och med svartlistningen försvann den.

– Alla anständiga personer och organisationer i Ryssland har den här etiketten nu, men det var inte så fint 2021. Trots att vi grundades utomlands och är en oberoende och oppositionell sajt lyckades vi bli finansiellt framgångsrika och hade skapat en hållbar affärsmodell.

Ivan Kolpakov fortsätter:

– Vi var till och med pionjärer inom native advertising. När vi etiketterades som utländsk agent förstörde det våra intäkter på en vecka. Företag gillar inte att synas i en politisk kontext. Stämpeln var utformad för att påminna folk om etiketten folkfiende från Stalintiden. Och det fungerade precis så.

Landsflykten hade inte bara varit en ljus idé, utan var ett resultat av den ryska regimens agerande. För att förstå måste vi gå tillbaka till 2013.

I den ukrainska huvudstaden Kyiv hade de folkliga protesterna på Euromajdan inletts efter det att den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj avbrutit förhandlingarna med EU om ett samarbetsavtal. Efter påtryckningar från president Vladimir Putin skulle landet åter vända sig mot Ryssland. Men protesterna ledde till att Janukovytj avsattes.

I månadsskiftet februari-mars 2014 dök ryska soldater utan nationalitetsbeteckning upp på Krim. Försiktigt beskrev västmedier den uppenbara ryska invasionen som att ”små gröna män” tog kontrollen över den ukrainska halvön. Vladimir Putin kallade dem inledningsvis för ”lokala självförsvarsgrupper” som han inte hade något med att göra.

I samma veva publicerade nättidningen Lenta.ru – Rysslands då största mediekanal – en intervju med Andrij Tarasenko, en av ledarna för det ukrainska högerextrema partiet Pravyj sektor (Högra sektorn) som hade varit aktivt i Euromajdan-protesterna. Bland många andra organisationer och frivilliga över hela den politiska skalan, ska tilläggas, men det är en annan historia.

Censurmyndigheten Roskomnadzor varnade Lenta för att den hade främjat extremism. Det blev en tydlig signal till ägaren Aleksandr Mamut, en affärsman med nära band till Vladimir Putin. Chefredaktören Galina Timtjenko fick sparken och ersattes av den Kremlvänlige Aleksej Goreslavskij, vilket fick hälften av personalstyrkan på den dittills oberoende publikationen att säga upp sig. 

Galina Timtjenko flyttade från Moskva till Riga i Lettland och började bygga upp ett eget mediehus som skulle kunna rapportera till en rysk publik oberoende av Roskomnadzor. Namnet blev Meduza. Kort efter lanseringen i oktober 2014 började sajten även rapportera på engelska till en internationell publik. Meduza blev snabbt populär som en snabbfotad mediekanal som vägrade gå i Kremls ledband.

En av medgrundarna, också från Lenta, var Ivan Kolpakov. Efter en tid blev han tidningens chefredaktör.

– Mediet vi arbetade för tidigare krossades av regeringen så vi bestämde att vi behövde flytta utomlands och grunda en ny medieorganisation.

Ryska medier i exil var ovanliga vid den här tidpunkten eftersom det fortfarande var möjligt att verka inne i landet i viss utsträckning. Sedan Ryssland utökade invasionen av Ukraina 2022 har exilen blivit en nödvändighet för de medier som vill överleva. Meduza har inte längre någon egen personal kvar i Ryssland. Alla har evakuerats.

– Men självklart har vi några galningar som fortfarande jobbar för oss som reportrar inne i Ryssland. Vi kallar dem gerillareportrar. De jobbar djupt under cover, eller vad man ska säga. De riskerar sina liv och sin frihet. De utför den svåraste delen av vårt arbete, och den läskigaste.

Reportrarna inne i Ryssland skriver sällan hela artiklar, utan levererar material som kombineras med annan text.

Sedan invasionen 2022 har tumskruvarna kring oberoende medier dragits åt ytterligare och inga medier kan längre verka fritt inne i Ryssland. Meduza förklarades i början av 2023 vara en "icke önskvärd organisation”. 

– Det innebär att Meduza nu är totalförbjudet inne i Ryssland. Jag är kriminell eftersom jag leder den här organisationen. Om jag korsar gränsen till Ryssland kommer jag att omedelbart åka in i fängelse i fem eller sex år. Om jag inte anklagas för förräderi mot staten, då kan jag få omkring 25 år i fängelse, säger Ivan Kolpakov.

Han är tacksam över att hans val gjorde att han lämnade Ryssland medan det fortfarande fanns tid.

För den ryska allmänheten betyder brännmärkningen att det är förbjudet att ha med företaget att göra. Läsa går än så länge bra – om man kommer åt något att läsa – men att dela innehåll, kommentera i sociala medier eller bidra till finansieringen kan leda till åtal och i värsta fall fängelse.

Det gäller förstås inte bara Meduza. I början av invasionen kunde ryssar göra engagerade inlägg mot kriget på sociala medier, men det har blivit mer sällsynt i takt med att förtrycket har ökat och till och med enskilda inlägg i sociala medier kan resultera i fängelse.

Meduza uppmanar aktivt ryssar som befinner sig i landet, eller planerar att åka dit, att radera alla Meduza-relaterade inlägg på sociala medier, eftersom stämplingen gäller retroaktivt och lagen tillåter att ”rättsväsendet” prövar äldre inlägg som ligger kvar.

Kreml försöker även att på alla sätt stoppa läsningen av Meduza. Sajten blockerades 2022 i samband med den utökade invasionen, vilket ledde till att redaktionen satte upp spegelsajter med andra IP-adresser. I början tog det myndigheterna ungefär två veckor att lokalisera och strypa tillgången till en spegelsajt, men efter det att Aleksej Navalnyj dog i fängelset i februari 2024 har attackerna ökat. I mitten av mars rapporterade Meduza att nya spegelsajter blockerades för ryska läsare i genomsnitt var 10:e–20:e minut. Spegelsajterna utsätts också regelmässigt för överbelastningsattacker. 

Ryska läsare kan trots allt nå Meduza via en mobilapp vars teknik än så länge kringgår alla blockeringar – Ivan Kolpakov kallar dem för cyberjärnridån – och inte kräver att man har en VPN.

– Det är jätteviktigt. För det första är folk dessvärre lata även i auktoritära länder. För det andra är det mycket svårt att få tag i en VPN i Ryssland eftersom man måste köpa den av en utländsk leverantör, vilket de finansiella sanktionerna har omöjliggjort.

Appen är enbart ryskspråkig och riktar sig tydligt till den inhemska publik som inte kan nå publikationen på webben. Bland annat kan användaren välja mellan olika appikoner för att personer som bara är ytligt bekanta med Meduza inte ska misstänka att man läser tidningen om de råkar se läsarens mobilskärm.

Av samma anledning som Meduzas ryska läsare numera har svårt att använda en VPN har de också svårt att stödja sajten – ryssar kan inte längre skicka pengar utomlands. Därför är sajten nu i hög grad beroende av donatorer i väst, främst privatpersoner som stödprenumererar. Stödmodellen lanserades främst för den ryska publiken redan när Meduza agentstämplades och blev av med sina annonsintäkter.

– När vi pekades ut som utländsk agent och förlorade vår affärsmodell startade vi en crowdfunding-kampanj. Vi trodde inte att det skulle fungera, att vi kanske skulle få pengar för ett par månader och att vi skulle försöka hitta ytterligare stöd från internationella organisationer eller något sådant. Men på något sätt fungerade det faktiskt. Vi hade 170 000 personer i Ryssland som stöttade Meduza med pengar. Det är mycket och det var ett hållbart upplägg en tid.

Sedan invasionen av Ukraina 2022 är det helt avgörande att Meduza får stöd internationellt i stället.

– Det har blivit ett av de mest påtagliga exemplen på journalistisk solidaritet för mig personligen. När vi började med internationell crowdfunding stöttade hundratals medieorganisationer oss och spred budskapet om hur det stod till för oss. Men tyvärr kämpar vi igen nu.

Kort efter det att Meduza fick etiketten icke önskvärd organisation upptäckte redaktionen att den ökända spionprogramvaran Pegasus hade installerats på vd Galina Timtjenkos mobiltelefon, med Kreml som den mest troliga spionen. De många attackerna på oppositionella har ökat sedan invasionen av Ukraina. Journalister sätts i fängelse med påhittade anklagelser och den mest framträdande oppositionsföreträdaren Aleksej Navalnyj dog i fångenskap i februari 2024.

– Han blev faktiskt mördad i fängelset, säger Ivan Kolpakov utan omsvep. Han fortsätter:

– Det är ett mer korrekt sätt att beskriva vad som faktiskt hände honom. Oavsett vad den exakta dödsorsaken var blev han mördad.

Ett annat exempel på rysk aggression är när Navalnyjs nära medarbetare Leonid Volkov i mars 2024 slogs blodig utanför sin bostad i Vilnius i Litauen. 

– Det här händer på europeiskt territorium. Vi räknar med att det kommer att utökas och att det blir fler attacker. Det är regimens strategi just nu att skrämma så många människor utomlands som möjligt. Att hindra dem att uttrycka sina åsikter och att slåss mot regimen. Det är mycket effektivt.

Många i väst har svårt att förstå hur Vladimir Putin kan vara en populär ledare bland vissa ryssar, men Ivan Kolpakov säger sig även stöta på vanligt folk i andra länder som talar väl om den ryske presidenten. Det finns ett motstånd i Ryssland, men det är svårt att säga hur stort det är. Ivan Kolpakov tror att det förr eller senare uppstår en tydlig motståndsrörelse även om det knappast sker i närtid. Kanske överlever regimen även Putins död, spekulerar han. Ledningen har ett starkt grepp om makten.

Hur arbetar du med säkerheten för dig själv och dina medarbetare?

– Tja, vi kallar det dumhet och mod. Mest dumhet. Vi gör mycket när det gäller cybersäkerhet, så mycket som möjligt. Till exempel upplever vi de största cyberattackerna i vår historia just nu. De försöker attackera oss överallt, våra spegelsajter, våra mejlutskick, vår crowdfunding-kampanj. Det blir mycket dyrt för oss. Intensiteten började samma dag som Aleksej Navalnyj mördades i fängelset och det bara fortsätter. Vi klarar oss mer eller mindre, men det bådar inte gott.

Är du orolig för din personliga säkerhet?

– Jag försöker vara rimlig, det gör vi alla. Det var en incident med vår reporter Jelena Kostjutjenko förra året i Tyskland när hon sannolikt blev förgiftad. Självklart är vi rädda. Det vore lögn att påstå att vi inte är rädda för Putin och hoten mot oss. Men situationen är hanterbar. Man kan klara av det, jobba med det och tänkta på det. Och man kan hålla i minnet vad som är viktigt för en. Men man behöver säkert hantera rädslan ändå. Alla har sitt sätt att göra det på.

Så hur länge kommer du att stå ut?

– Ärligt talat är det svårt att säga. Jag har ofta tänkt att det hade varit bättre att lägga av. Men när något riktigt dåligt händer tänker man att man nog är på rätt plats. För det finns en publik, och den är viktig. Om man tänker på publiken och deras behov så blir det lättare. Vi kan inte göra mycket i Ryssland och vi har inget stort genomslag. Vi kan publicera en granskning men saker fortsätter ändå som tidigare. Vi ödelägger ingens karriär, vi kan inte byta ut regimen. Men vi kan hjälpa människor i landet, stödja dem och ge dem nyheter. Ibland räddar det deras frihet och liv. Redan det är en stor grej. Om man kan hjälpa någon i landet att undvika fängelse, undvika mobilisering i armén, undvika kriget, så är det något stort.

Det är sådant som får Ivan Kolpakov att fortsätta jobba.

– När man är trött och utmattad vill man lägga av. Så känner jag ofta. Men då tänker jag på publiken. Det låter lite stort, men det hjälper faktiskt att hålla kontakten med läsarna, fråga om de fortfarande behöver mig. Och det känns som att de fortfarande gör det.