Utblick

De avslöjade Australiens elitstyrkor

Filmen på elitsoldaten som skjuter en liggande civil afghansk man på nära håll slog ned som en bomb.
Scoop talade med journalisterna på ABC Investigations om reportaget som förändrade debatten om krigsförbrytelser i landet.

Daniel Wiklander

Text

En film från Kyivförorten Butja tidigare i vår visar människor på cykel som skjuts av vad som av allt att döma är de ryska soldater som ockuperade staden och som gjorde sig skyldiga till en lång rad brutala krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. De skjutna tros vara identiska med de döda civila som hittades bredvid cyklar på samma gata sedan de ryska styrkorna drog sig tillbaka. Det är fullt möjligt att den pågående utredningen kan komma fram till vilken enhet mördarna tillhör. Kanske till och med vad de heter.

Kriget i Ukraina är ett av världens mest kameraövervakade, tack vare de många drönarna. Krigsbrott som tidigare skedde långt från alla former av dokumentation blir nu oftare kända ganska snart. Men trots modern teknik är det ytterst sällan krigsförbrytelser dokumenteras på film i sådan detalj att enskilda förövare direkt kan identifieras när de begår brotten. 

Under kriget i Afghanistan deltog den australiska specialstyrkan Special Air Service, SAS (ej att förväxla med den brittiska förlagan med samma namn). Rykten spreds om brott som enheten begick mot fångar och mot civilbefolkningen. Soldaterna var utrustade med kroppskameror, men det kunde hända att de stängdes av när en grupp fångar samlats ihop. Vad som hände sedan vet bara de närvarande. Men det var inte alla gånger som SAS-soldaterna brydde sig om att kamerorna var på. En internutredning inleddes 2016, och den presenterade sina resultat fyra år senare. 

Mark Willacy, reporter vid den australiska public servicekanalen ABC, har lång erfarenhet av att undersöka krigsförbrytelser. Parallellt med försvarsmaktens utredning inledde han egna undersökningar. Han fick information om mord på två afghaner som SAS uppgavs ligga bakom och gjorde ett reportage tillsammans med afghanska reportrar. Efter att det visades hörde en före detta SAS-soldat av sig. En lång korrespondens följde, och soldaten, Braden Chapman, gick så småningom med på att framträda med namn och bild – trots att det var långtifrån ofarligt. 

General Angus Campbell, Australiens dåvarande ÖB, presenterade slutsatserna i försvarsmaktens utredning om misstänkta krigsbrott 2020.

Vid deras första möte överlämnade Braden Chapman ett USB-minne till Mark Willacy. I en videointervju med Scoop berättar han om vad som hände när han gick igenom det osorterade materialet, som verkar ha delats mellan SAS-soldater som tjänstgjort i Afghanistan, och fick se ett klipp som blivit ökänt. 

– Det var en fredagskväll, och jag satt och gick igenom alla filmer ruta för ruta. Jag klickade på filen, det började som många andra med att de åker helikopter, landar på ett fält och hoppar ur. 

På filmen syns en SAS-man som kallas ”Soldat C” i reportaget som skulle skaka om det australiska samhället. Han åtföljs av en hundförare vars kroppskamera dokumenterar allt som händer, och av hunden Quake. Av spanarna i helikopter ovanför får de veta att en man befinner sig en bit bort ute på ett fält.

Det som sedan händer på filmen fick Mark Willacy att omedelbart kontakta sin redaktör Jo Puccini och uppmana henne att se klippet. Hon hade kopior av allt som Braden Chapman lämnat till ABC. 

– Jag ska inte upprepa vad jag sade när jag såg filmen, säger Jo Puccini till Scoop. Det lämpar sig troligen inte för tryck. 

När soldaterna når fram till hunden Quake håller han fortfarande fast en liggande man med sitt bett. I sin hand håller mannen ett rött radband. Hundföraren kallar till sig Quake och ”Soldat C” ställer sig med höjt vapen över den hundbitne mannen. 

”Ska jag klippa den jäveln?” frågar han hundföraren.

”Alltså jag vet inte…” 

”Ska jag klippa den jäveln?” upprepar ”Soldat C”, mer aggressiv nu. ”Ska jag klippa den jäveln?!”

Utan att invänta svar skjuter han ihjäl den liggande mannen med tre skott. Hundföraren ropar till – men inte för att protestera. I stället är det Quake han kallar på, för att hunden inte ska råka hamna i skottlinjen. 

Fler SAS-soldater syns sedan i bild, alla lämnar lugnt platsen. Inget hörs efter skotten som skulle tyda på att någon närvarande har invändningar mot att ”Soldat C” just har mördat en obeväpnad liggande civil man.

– Jag trodde inte min ögon, säger Mark Willacy. Jag var tvungen att se klippet om och om igen.

– Det hade varit anklagelser och dementier tidigare, säger Jo Puccini. Men detta var omöjligt att förneka. Det var enormt, inte minst i det här landet.

Men innan man kunde sända återstod det tidsödande arbetet med att verifiera materialet. Ett par månader tidigare hade Mark Willacy kommit över en hemlig rapport angående tre incidenter, som han glömt bort. Han tittade på klippet om och om igen, och plötsligt lade han märke till något han sett förr.

Det var inte mannen, utan vetet på åkern som var så bekant. Han letade fram den hemliga rapporten och kunde konstatera att det fanns närbilder från samma händelse – på mannens döda kropp men även på en annan detalj: det röda radbandet.

– Men det som var så fascinerande med rapporten var att där hävdar samtliga soldater att killen hade en radio och att han försökte röra sig bort från dem. Att han utgjorde ett hot, så att de var tvungna att skjuta honom från 15–20 meter. Det var tydligt för mig att antingen hade jag fel rapport, eller så var det frågan om medveten mörkläggning. 

Mark Willacy och Jo Puccini.

Mark Willacy fick bearbeta några av sina källor ordentligt för att få dem att gå med på att det handlade om samma händelse – att det inte bara handlade om ett mord utan också om mörkläggning. 

– Det är det verkligt starka med den här storyn. Det är inte bara filmen. Det är inte bara Braden Chapman och hans påståenden. Den bevisar att det förekom mörkläggning och att utredarna antingen är totalt inkompetenta eller delaktiga i konspirationen.

Efter att reportaget ”The Killing Field” sänts kontaktades Mark Willacy av höga SAS-officerare som inte heller kunde tro sina ögon. 

– De hade haft sina misstankar, och som en av dem uttryckte det: ”Detta visar det australiska folket hur lättvindigt de begår mord och hur arroganta de har blivit”. 

Det var av allt att döma inte det enda mord ”Soldat C” var inblandad i under tiden i Afghanistan. 

Under en operation i Kandaharprovinsen i december 2012 öppnade ”Soldat C” och hans kamrater i enheten Zulu 1 eld mot vad som visade sig vara en grupp civila bönder. En person dödades, men för att röja undan bevis och vittnen bestämde man sig för att mörda även de andra – sammanlagt ett tiotal personer, bland dem en 13-årig pojke som sköts när han hukade bakom hjulet på en traktor. 

Massakern kom att kallas ”The Tractor Job” och är den enskilt värsta händelse som australiska specialstyrkor var inblandade i under perioden 2012–2013. Men nyheten blev ändå inte avgörande på samma vis som filmen på när ”Soldat C” mördade den liggande mannen på åkern, säger Jo Puccini. 

 – Eftersom massakern inte fångades på film fick den inte samma genomslag som ”The Killing Field”. Men förhoppningsvis kommer vartenda krigsbrott som Mark har undersökt de senaste tre åren att utredas så småningom, och något slags rättvisa bli skipad.

– Det handlar om kraften i rörlig bild, säger Mark Willacy. Jag började som tidningsreporter, men jag växlade ganska snart över till tv och ABC. Som tidningsreporter kan jag givetvis göra samma story och den kommer fortfarande att ha genomslag. Men att göra det i ett 45 minuter långt tv-reportage som ger ett sammanhang, med Braden Chapman som ger sina ögonvittnesskildringar av mord – och sedan säga att ”vi har det här också, och du kommer inte att tro dina ögon”.

”Alla har alltså haft filmen på det här mordet, men ingen har uppmanat de andra att radera den.”

Mark Willacy

Samtidigt handlar det långtifrån bara om att råka hitta en film som skildrar specialstyrkornas brutalitet på ett sätt ingen kan bortförklara, säger Mark Willacy.

– Visst, jag kommer nog aldrig att komma över en sådan film igen, men det journalistiska förarbetet, att övertala Braden Chapman att tala med mig, att övertala honom att träda fram, att få tag på materialet, att bevisa att det förekommit mörkläggning, det var det som förde oss i mål. Och det förändrade fullständigt debatten i Australien om påstådda krigsförbrytelser.

Det var alltså snarare undantag än regel att soldaternas kroppskameror faktiskt fångade rena krigsbrott, men de kunde mycket väl fånga annat. Som konversationer där det framgår både att krigsbrott verkar ha begåtts – och hur lite soldaterna egentligen brytt sig om det. Mark Willacy berättar om en sådan inspelning där en soldat refererar till mordet på en fånge dagen innan.

– Han brydde sig mer om hur soldaten som sköt hade hanterat sitt vapen än om själva mordet: ”Du kunde ju ha träffat mig!”

Mark Willacy berättar att en annan mycket brutal SAS-man som ABC kallar ”Soldat B” beordrade sina underlydande att inte bära kroppskameror, men att de ignorerade ordern. Detta ledde till att mordet på åkern kunde fångas på film. 

– Men en intressant sak är att materialet vi fick av Braden Chapman, alla dessa filmer, var sådant de gemensamt samlat på sig. Alla har alltså haft filmen på det här mordet, men ingen har uppmanat de andra att radera den. De har varit så arroganta och möjligen korkade att det efter vad Braden kan minnas inte gjordes några försök att få bort filmen. De tänkte väl att gruppen var så sammansvetsad att det aldrig skulle läcka.

Men efter fem–sex år är det många som fått perspektiv på vad de varit med om och deltagit i, säger Mark Willacy. Och insikten kan drabba dem hårt.

– De har svårt att leva med vad de har gjort, och när utredningen inleddes var det många som inte litade på att den skulle leda någon vart, att det bara handlade om mörkläggning. Då kände de att medierna var enda vägen att gå. 

Han tillägger att han personligen inte anser att utredningen är oseriös. 

– Det är faktiskt en riktigt bra, genomarbetad undersökning. 

De australiska krigsbrotten i Afghanistan har en förhistoria. Samma enheter deltog i Östtimor 1999 som en del i en internationell fredsbevarande styrka. I en folkomröstning om självständighet från Indonesien hade ja-sidan vunnit, och som motreaktion mördade pro-indonesisk milis omkring 1 000 människor. 

Scenen som chockade Australien. En SAS-soldat mördar en liggande civil man på en åker i Afghanistan framför kameran.

Även i Östtimor anklagas SAS-soldater för att ha begått krigsbrott, om än inte i samma skala som i Afghanistan. Det fanns uppgifter om skändade kroppar och om våld mot fångar, men ingen ställdes till svars i militärens egna undersökningar.

–  Och sedan åker de till Afghanistan några år senare med uppfattningen att de kan komma undan med vad som helst, säger Mark Willacy. 

Vid tiden för SAS deltagande i Afghanistan hade dessutom en av officerarna från enheten i Östtimor som anklagades för att ha skändat döda milismän stigit i graderna ända till en position där han hade ett övergripande ansvar för operationerna.

Under arbetet med reportagen har både journalisterna och vissa källor utsatts för repressalier. 

Redan på ett tidigt stadium hade polisen gjort husrannsakan på redaktionen, och en kollega var fortfarande under utredning när Mark Wallicy inledde sin undersökning.

– Så vi var naturligtvis oroliga för att även Mark skulle utsättas för något liknande, säger Jo Puccini. 

Efter att programmet sänts var man inte längre oroad för att polisen skulle slå till mot redaktionen – genomslaget var för stort, och bevisen för oomtvistliga. 

Mark Willacy kontaktades av en pensionerad general ur specialstyrkorna som berömde reportaget.

– Han sade till mig: ”Du har fått folk att faktiskt ta ställning, att börja säga att vi måste ta detta på allvar”.

I reportaget uttrycker Braden Chapman oro för att han kan komma att utsättas för hämndaktioner från sina före detta kamrater, men han klarade sig från allt sådant. Mark Willacy tror att det beror på att han gick ut offentligt, och att det alltså fanns folk på hög nivå i de väpnade styrkorna som tyckte det var bra att krigsbrotten blev kända.

– Han blev kontaktad av många högre upp i försvarsmakten som berömde honom för vad han gjort.

Sämre gick det för de tre SAS-män som anonymt talade om krigsbrott i allmänhet – utan att nämna specifika händelser – i en kommersiell tv-kanal.

– De visades med silhuetter, säger Mark Wallicy, men SAS kunde enkelt lista ut vika de var, och de fick stora problem med kamrater sedan. Men eftersom ingen annan vet vilka de är är det också få som bryr sig. 

En av källorna i utredningen om krigsbrott drabbades svårt, och försvarsmakten fick flytta henne och hela hennes familj till hemlig ort.

Det handlar om en före detta underrättelseofficer som deltog i Afghanistan 2012–2013. För undersökningen berättade hon om hur en SAS-soldat, direkt efter att han återvänt till basen, berättade om massakern på civila som kom att kallas The Tractor Job. Mannen var samme ”Soldat C” som sköt den liggande mannen på åkern i ABC:s reportage, och han var också underrättelseofficerens dåvarande make. 

En av Butjas herrelösa hundar följer ukrainska soldater i spåren genom ruinerna.

I november 2020 detonerade en sprängladdning utanför underrättelseofficerens hem. Fönsterrutorna förstördes och hemmet täcktes invändigt med krossat glas. Ingen skadades fysiskt, och ingen har gripits för sprängningen. 

En utmaning under arbetet med reportaget var att hitta afghanerna som varit på plats eller som var anhöriga till de mördade, och som kunde bekräfta uppgifter från de anonyma källorna. I rapporten togs de sällan på allvar, säger Mark Willacy.

– Australiens försvarsmakt såg afghanerna som talibanlakejer eller trodde att de var ute efter pengar. De blev i princip tillsagda att fara åt helvete. Det tror jag var en annan viktig sak med våra reportage: vi intervjuade människor en och en, gav dem väldigt lite information och ställde öppna frågor – och deras berättelser visade sig ofta vara korrekta och möjliga att verifiera.

Man samarbetade med afghanska journalister som försågs med gps-koordinater och namn på byar där det kunde finnas människor som hade något relevant att berätta.

– Det var talibanterritorium, så de riskerade sina egna liv, säger Mark Willacy. 

Han berättar att det var viktigt att inte ge de afghanska journalisterna för mycket förhandsinformation om vad man trodde att de skulle hitta, men ofta återvände de med människor som visade sig kunna bekräfta de uppgifter man redan hade.

I Butja i Ukraina fylls inte längre gatorna av kroppar, och även den värsta bråten från striderna har röjts undan. Nya massgravar hittas dock, där och i andra befriade områden. Det finns anledning att befara att liknande slakt pågår på andra håll i landet när detta skrivs. Journalister finns på plats för att berätta om de många krigsbrotten. 

Mark Willacy och Jo Puccini ser avgörande skillnader mellan det de avslöjat i Afghanistan och det som pågår i Ukraina.

– Ryssland verkar inte bry sig om vad resten av världen tycker, säger Mark Willacy.  Det vi undersökte var en operation med specialstyrkor som regeringen helst hade velat hålla helt hemlig. Det var en utmaning i sig. I Ukraina tror jag journalisters arbete kommer att visa sig vara viktigt för utredningen av krigsförbrytelser. Inte minst bilderna på kroppar på gatorna i Butja.

– I Ukraina utreds krigsbrotten redan, medan kriget fortfarande pågår, säger Jo Puccini. Det som bekymrar mig är mer om någon faktiskt kommer att ställas till svars.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag_5_3 mm rygg-1 kopiera

Läs om att gräva i krigstid och om journalisterna som avslöjade australiska specialstyrkors krigsbrott i Afghanistan.
Möt Åsa Erlandsson, författare till en ny bok om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Långläsning: ”Sanningsbärarna” av Jenny Küttim.

Ute 19 maj!

Beställ här