Utblick

”De var helt oförberedda”

Att gräva i den ryska militära underrättelsetjänstens skumraskaffärer utomlands är inte bara möjligt, har det visat sig under det gångna året – det går att följa upp spår även inom Rysslands gränser.
Scoop talade med Roman Dobrochotov på den ryska sajten The Insider om värdet av öppna källor.

Daniel Wiklander

Text och foto

När Ryssland ockuperade Krim våren 2014 förnekade man länge officiellt militär närvaro förutom vid den flottbas ryska marinen sedan länge och fullt lagligt hyrt av Ukraina. I augusti samma år blev det tydligt att de mindre enheter bestående av ryska frikårer, med mer eller mindre aktivt militärt understöd, som stred mot ukrainska styrkor i de östligaste delarna av landet fått betydligt mer kvalificerad förstärkning. Det vände också krigslyckan, bland annat genom inringningen av ukrainska arméns styrkor i den viktiga järnvägsknuten Debaltseve vintern 2015. 

Trots den dramatiska styrkeförändringen, och trots att konvojer med toppmoderna ryska pansarvagnar fångats på film inne i Ukraina, fortsatte Ryssland att förneka direkt militär inblandning. President Vladimir Putin talade för sin del om hur pinsamt det var för hans ukrainske motsvarighet Petro Porosjenko att landets militär mötte nederlag mot ”taxichaufförer och gruvarbetare” från Donbass. 

Samtidigt var det uppenbart att Putin ljög. Och det behövdes inga militära analytiker för att bevisa det – de unga ryska soldaterna i Ukraina bjöd själva på bevismaterialet genom att ta bilder på sig själva och kamrater som de postade på nättjänster som Instagram och VK. Genom själva omgivningarna på bilderna, och via så kallad geotaggning där bildfilen automatiskt förses med platsdata, kunde det bevisas att de var tagna i Donbass, det område i Ukraina som kontrolleras av de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, eller egentligen av rysk trupp.

– Det var uppenbart att de inte visste hur de skulle förklara bort våra uppgifter, säger Roman Dobrochotov, här på Gräv 19 i Kalmar.

I en lika hyllad som grundlig undersökning lyckades den brittiske reportern Simon Ostrovsky för webb-tv-kanalen Vice räkning spåra en rysk soldat ända till föräldrahemmet i södra Sibirien nära gränsen mot Mongoliet, genom att analysera foton mannen tagit av sig själv i Ukraina och postat på nätet. 

Den likaledes brittiska gruppen Bellingcat använde sig av satellitfototjänster som Google Earth för att jämföra hur områden på den ryska sidan av gränsen fyllts med militärfordon och baracker som ett led i uppmarschen till krigsinsatsen i Donbass. 

Riktigt känt blev Bellingcat när man, forfarande med hjälp av allmänt tillgängliga bilder och annan information, lyckades visa att det luftvärnsbatteri, en så kallad BUK, som användes vid nedskjutningen av det malaysiska trafikflygplanet MH-17 över Donbass sommaren 2014, körts in i området från Ryssland och sedan tillbaka igen. Detta stödde uppgifter från BBC, vars reportrar hade talat med boende i Snezjonije, en by inte långt från nedslagsplatsen, som vittnade om att de sett soldater som talade ryska med Moskvadialekt lasta av en BUK några timmar innan planet sköts ned. 

Samtliga ombordvarande, 298 personer, dödades vid nedskjutningen. Många av de döda kom från Nederländerna, och senare skulle en nederländsk utredning tydligt visa att planet skjutits ned med en raket från just en BUK. 

Med ett gemensamt namn kallas efterforskning med hjälp av öppet tillgängligt material för Open Source Intelligence, och i underrättelsesammanhang är beteckningen Osint. Det inbegriper egentligen all den insamling och analys av offentlig information som utgör underrättelsetjänsters lagliga utrikes verksamhet. I civila sammanhang motsvaras den närmast av omvärldsbevakning. Men ända sedan internet blev allmänt tillgängligt har möjligheterna till informationsinhämtning och analys ökat enormt – såväl för underrättelsetjänster och pr-byråernas professionella omvärldsbevakare som för undersökande journalister. 

Förutom det nya fenomenet med högupplösta satellitfoton som är tillgängliga bortom stängda anläggningar i USA, Ryssland och Kina, och soldater som inte kan låta bli att bryta mot grundläggande säkerhetstänkande, handlar det till mycket stor del om kartläggning av kommunikation – hur ett propagandabudskap eller en falsk nyhet lanseras och sprids, vilka grupper av konton på exempelvis Twitter som delar varandras poster, vilka personer som ingår i grupper på Facebook eller VK och hur exempelvis politisk radikalisering går till i de grupperna. 

Bellingcats och dess ryska samarbetspartner Insiders undersökande journalistik utnyttjar öppna – och inte så öppna – källor för avslöjanden på en annan nivå. Tillsammans har man lyckats blotta den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s utrikesverksamhet på ett vis som aldrig tidigare gjorts. 

Insider leds av Roman Dobrochotov, som har en bakgrund inom proteströrelsen mot regimen som tog fart under nuvarande premiärministern Dmitrij Medvedevs presidentperiod. Med en doktorsgrad i statsvetenskap i bagaget gick han 2013 från gatuprotester till journalistik, och avslöjade bland annat olika fall av korruption. 

I samband med det franska presidentvalet 2017 kunde Roman Dobrochotov tillsammans med bland andra den Parisbaserade journalisten Anastasia Kirilenko med hjälp av Osint-metoder visa att GRU varit inblandat i hackningen av Emmanuel Macrons parti En Marche. Det första samarbetet med Bellingcat rörde det misslyckade kuppförsöket i Montenegro 2017, där GRU-officerare hyrt in serber för att störta landets regering. Insider kunde identifiera tre personer som tillhörande den ryska militära underrättelsetjänsten. 

Med stöd av inspelningar av radiotrafik vid tiden för nedskjutningen av MH-17 hade Bellingcat fattat misstankar mot två namngivna GRU-män. Roman Dobrochotov ringde upp båda officerarna för att få deras röster inspelade. Bellingcat kunde sedan jämföra rösterna med dem på radiokommunikationen. De matchade. 

För ett år sedan skickades två GRU-officerare till Salisbury i Storbritannien för att mörda Sergej Skripal, en före detta kollega som hoppat av, och dennes dotter Julia. De överlevde attacken med nervgiftet Novitjok, men av en ren slump kom en kvinna i närliggande Amesbury senare i kontakt med giftet och avled. 

I september släppte brittiska myndigheter filmbilder på de båda GRU-männen, som kort därpå framträdde i den ryska propagandakanalen RT och bedyrade att de var enkla handelsresande i fitnessprodukter som bara ville se Salisburykatedralens berömda tornspira. Utan att helt och hållet övertyga, för att uttrycka sig milt. 

Snart kunde Bellingcat och Insider tillsammans visa de båda männens verkliga identiteter och att de tillhörde GRU, och inte nog med det: Man hade kommit över dels kopior på deras falska identiteters pass där det framgick av passnumren att de var utfärdade i stort sett samtidigt, dels en lista över bilar registrerade på 300 personer skrivna på samma adress i Moskva. Alla män, alla i arbetsför (eller vapenför) ålder. Däribland de båda från Salisbury.

Innan dess hade Vladimir Putin personligen intygat att de båda utpekade männen som framträtt i rysk tv inte hörde till militären. Roman Dobrochotov och Insider lyckades dock komma i kontakt med människor i den ene GRU-officerens hemby. Stolt berättade de om hur en man från deras lilla by fått utmärkelsen Rysslands hjälte direkt ur presidentens hand.

Så småningom identifieras en tredje GRU-man som kan kopplas till en annan misslyckad förgiftning – i Bulgarien. 

Jag talar med Roman Dobrochotov i Moskva över Skype – en av många intervjuer han fått göra med västerländska medier på senare tid. 

”Även inom säkerhetstjänsten och militären är inkompetensen och oproffsigheten otrolig.”

Roman Dobrochotov

Varför är Osint så effektivt? 

– Det har alltid varit en viktig del, men exempelvis kommunikation via brev var det svårt för i vart fall journalister att snappa upp. Man skulle ha behövt gå igenom folks soptunnor efter sönderrivna pappersbitar som man sedan skulle fått försöka pussla ihop. I 90 procent av fallen till ingen nytta. I dag kan åratal av e-post finnas några klick bort. 

Men det verkar inte ha påverkat säkerhetsmedvetyandet hos gemene man, säger Roman Dobrochotov.

– Även inom säkerhetstjänsten och militären är inkompetensen och oproffsigheten otrolig. Ibland är det ganska lätt att få tag i även hemligstämplade dokument.

Det verkar som om det varit ganska enkelt att arbeta med avslöjandet om GRU-männen i Salisbury – även inom Ryssland? 

– De var helt oförberedda, säger Roman Dobrochotov. Ibland när de förväntar sig att folk försöker gräva så sopar de igen spåren efter sig. 

Han berättar om en journalist som undersökte den ryska privata militärorganisationen Wagner, nyligen uppmärksammad för sin aktivitet i Centralafrikanska republiken.

– Hon blev över huvud taget inte insläppt i byn där hon försökte få tag i källor.

Så kunde det lika gärna ha gått även för Insider, säger han.

– Men vi gjorde vår undersökning så snabbt. Det var en kort period på några dagar medan de försökte hitta på en egen förklaring till vad som hänt, när inte ens Kremltrollen eller UD:s presstalesperson Maria Zacharova yttrade sig. Det var första gången sedan Putin kom till makten som hans talesperson Dimitrij Peskov avböjde att kommentera. Det var uppenbart att de inte visste hur de skulle förklara bort våra uppgifter.

Kan andra delar av statsapparaten ha haft ett intresse av att få GRU att tappa ansiktet?

– Jag tror inte på att det skulle vara någon stor rivalitet mellan säkerhetstjänsterna i dag. Det var det för tio år sedan, och det slutade illa för många generaler och andra höga officerare. Jag tror inte den sortens bråk är något Putin uppskattar. 

– De kanske inte är överens, eller tycker särskilt mycket om varandra, men de samarbetar ändå. Och alla de här pinsamma misstagen GRU gjort som vi avslöjat har de åstadkommit själva. Inte FSB.

Om somligt Bellingcat och Insider lyckats avslöja dolt sig i otaliga små pusselbitar som gått att finna i öppna källor på nätet, är det inte fallet med saker som GRU:s bilregister. En hel del av Insiders material kommer från mörkare vrår av internet.

Roman Dobrochotov säger att journalister vanligen inte hackar själva.

– Men de kan använda sig av ”hacktivister”, eller av konkurrenter till folk som hackat något intressant.

Hur kan du vara säker på att falska uppgifter inte planteras bland en massa autentiska mejl?

– Faktagranskning är en del av jobbet. Först och främst kollar man så informationen stämmer, att det är ett riktigt mejl exempelvis. Ibland är det uppenbart att den som läckt mejlen inte ens förstår vad som är intressant i dem för just dig. 

Han nämner hackergrupperna Anonymous International och ryska Shaltaj Boltaj.

– De hackade bland andra Dmitrij Medvedevs e-post, och lade ut alltihop sökbart på nätet. Även om de planterade något skulle de aldrig kunna vara säkra på om en journalist verkligen skulle hitta ett specifikt dokument bland alla tusentals andra. 

Vissa dokument gick dessutom att faktagranska, med hjälp av diarienummer exempelvis. 

– På det viset kan man kolla mot andra källor om det är äkta. Det är egentligen ingen praktisk skillnad mot om en källa gett dig en hög papper. Du måste ändå kolla dem. 

Har du någonsin råkat ut för något du misstänkt vara en provokation i den här sortens stora läckor?

– Inte i sådant Anonymous International läckt, men hos hackergrupper med kopplingar till ryska staten, som Fancy Bear eller Cyber Berkut däremot. 

Det viktiga är, säger Roman Dobrochotov, att den läckta e-posten har all information intakt så det går att göra en egen analys av materialet.

– Om någon redan gjort granskningen innan du får informationen är det väldigt suspekt. Det betyder att de vill att du ska hitta något.

Det måste ju annars vara frestande för dem ni avslöjar att plantera saker för att ställa er i dålig dager, eller att använda er för desinformation. 

– Jo, men de som skulle kunna göra något sådant känner oss tillräckligt väl för att inse att det inte går att bara mata oss med falska dokument och hoppas att vi ska publicera utan att kolla först. Vår faktagranskning är väldigt seriös. Jag tror inte någon skulle kunna utnyttja oss.

Andra ryska journalister jag talat med säger att om man ska kunna ägna sig åt grävande journalistik i Ryssland utan att råka illa ut är det helt nödvändigt att ha koll på vad och vem man kan avslöja utan att få problem. Men ni ger er alltså på GRU, det borde väl inte vara ofarligt?

– GRU är inte farliga på samma vis som exempelvis FSB – eller Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov.

– GRU har svårt att slå tillbaka mot journalister, för de måste lyda order och har svårt att improvisera. De har inte sina ”egna” åklagare och domare som kan inleda förundersökningar mot journalister – vilket FSB inte har några svårigheter att göra. FSB kan låta gripa vem de vill, och inofficiellt finns det åklagare och domare knutna till dem som kan se till att folk häktas.

– FSB kan attackera folk, och de har kontakter med den organiserade brottsligheten. Det är den del av det gamla KGB som sysslade med att förfölja oliktänkande, så de har stor erfarenhet av sådana saker. GRU däremot skulle inte kunna ge sig till att förgifta en journalist om de inte hade direkta order från presidenten. Det är bara det att vår undersökning har blivit ett problem för Putin personligen. Vi visade att han ljög när han hävdade att de två som britterna pekade ut inte arbetade inom militären. Det måste ha gjort honom väldigt besviken. Och visst kan Putin göra vad han vill med journalister, men nu har vi blivit så kända att det skulle vara kostsamt politiskt för honom.

Samtidigt är det andra saker som gör det svårare för regimen att komma åt Insider.

– De försöker framför allt att censurera medier med ekonomiska metoder. De stoppade alla stora oberoende medier som bedrev undersökande journalistik. Men det är svårare för dem att göra något åt oss som bara existerar på nätet, vi har inga redaktionslokaler där folk arbetar regelbundet.

Dessutom är Insider formellt registrerad i Lettland, med lettiskt utgivningsbevis. 

Roman Dodrokhtov tror inte heller att Insiders läsekrets på två miljoner i ett land med 145 miljoner invånare vanligen uppfattas som ett bekymmer av regimen.

– Problemet för president Putin är när vi publicerar saker som blir riktigt stora. Det är då de uppmärksammar oss. 

Hur var det egentligen med alla ryska soldater som postade bilder på sig själva som visade att de befann sig på platser där de officiellt inte skulle vara – nämligen innanför Ukrainas gränser? I dag är smartphones förbjudna i ryska militären, men borde de inte varit det även 2014?

Det var faktiskt inte så lätt, säger Roman Dobrochotov.

– Det hade av flera skäl inte fungerat att skicka värnpliktiga med bara ett års utbildning, så dem man skickade till Ukraina var soldater som var anställda på kontrakt. Det var inte särskilt populärt, få förstod riktigt vad de hade där att göra. Det var ju inte andra världskriget direkt. 

Ett allmänt mobiltelefonförbud hade fått många att vägra. De hade lämnat armén. Visst, deras befäl sade till dem redan i början att de inte fick ta selfies, men många struntade helt enkelt i det.

– De var inte moraliskt förberedda på den sortens krig. Det är en av anledningarna till den dåliga disciplinen.

Artikeln publicerades för första gången i Scoop nr 1 2019.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Ska¨rmavbild 2021-06-17 kl. 14.35.38

Digitalt grävande kan ge storartade resultat. Möt Emelie Rosén på Ekot och frilansjournalisten My Vingren.
Dessutom: Kalla fakta, den riktiga långköraren bland svenska undersökande tv-program, fyller 30 år!

Beställ här