Banken, reportern och visselblåsaren

Länge var Deutsche Bank en symbol för tysk ordning och flit. På gott och på väldigt ont – banken var med och finansierade förintelsen på samma vis som den tidigare lånat ut pengar till storskaliga infrastrukturprojekt utan samma omänskliga syften. När järnvägar drogs genom Rysslands vildmark, mellan det osmanska rikets storstäder och upp längs USA:s västkust vid sekelskiftet, stod Deutsche Bank för finansieringen. På 1940-talet ledde järnvägsspåren i stället till Auschwitz, och Deutsche Bank hjälpte till med pengar till vad som skulle bli en lönsam affär byggd på slavarbete och rånmord.

Efter andra världskriget och en kortvarig uppdelning i tio separata bolag framtvingad av den allierade ockupationsmakten återskapades Deutsche Bank. Man höll tyst om sin medverkan i folkmorden, och fortsatte göra affärer med finansiering av infrastruktur som om inget hänt. Länge gick det också bra – tills man i slutet av 1990-talet slog in på en ny väg. Orsaken var densamma som gjort Deutsche Bank till medbrottsling i förintelsen: girighet. 

Den amerikanska grenen av banken började handla med derivata – en finansiell konstruktion som fungerar som ett slags försäkring för bolag som är beroende av exempelvis ett visst råvarupris för sin affärsmodell – och gjorde enorma vinster samtidigt som de förde med sig en mycket mer risktagande och kortsiktig mentalitet in i den stabila tyska bankkulturen. 

Man började också låna ut vad som sammanlagt skulle bli miljarder dollar till affärsmannen Donald Trump, allmänt ansedd som en högriskkund bland New Yorks banker. Detta skulle komma att innebära problem för Deutsche Bank. 

David Enrich, ekonomiredaktör på The New York Times, beskriver sig själv som en ”banknörd”. Han har granskat banker under många år, länge på The Wall Street Journal och nu alltså på konkurrenten The New York Times. Hans bok om Deutsche Banks nedgång och fall, ”Dark Towers”, är precis på väg ut i handeln. Det är en berättelse om följderna av bankens exempellösa girighet, om de offer den skördat även i bankens toppskikt med flera självmord – och om en visselblåsare med en ganska annorlunda livshistoria.

Det tandempar som stakade ut kursen för Deutsche Bank från 1990-talets slut var den inte helt ovanliga kombinationen av en djärv och karismatisk företagsledare och hans mer försiktige kompanjon med järnkoll på sifforna. 

I den här historien heter de Edson Mitchell och Bill Broeksmit. Bådas liv skulle sluta hastigt och i förtid – Edson Mitchell omkom när hans privatplan kraschade in i en bergvägg och Bill Broeksmit tillhör den oroväckande stora skara bankchefer i David Enrichs bok som valt att ta sina liv.

Mot slutet av sitt liv, som varade längre än Edson Mitchells, arbetade Bill Broeksmit på en avdelning av Deutsche Bank som ägnade sig åt några av de mer våghalsiga satsningarna. Den var också föremål för den amerikanska finansinspektionens intresse. Själv fortsatte Bill Broeksmit att vara den försiktige som försökte förhindra en katastrof – men ingen verkar ha lyssnat, och han sade också upp sig till slut. Varför han tog sitt liv får vi aldrig veta – det finns mycket sällan bara en, yttre, orsak till att människor gör det valet – men han skrev sina självmordsbrev till alla i familjen och dessutom ett till sin före detta chef på banken.  

Bill Broeksmits självmord ledde till en fullkomligt osannolik läcka från Deutsche Bank. Hans styvson Val Broeksmit hade tillgång till inloggningsuppgifterna på hans dator, och där fanns tusentals mejl – intern korrespondens om bankens affärer som Val Broeksmit försökte sälja till journalister. Till slut hamnade de hos David Enrich, och senare – utan Enrichs inblandning – även hos FBI.

David Enrichs grävande i Deutsche Banks affärer har också handlat om att gräva i möjliga kopplingar mellan banken, dess storkund Donald Trump, och den tidigare bankdirektören Josef Ackermanns gode vän Vladimir Putin. Deutsche Bank är en av få banker i Väst som gjort affärer med den Kreml-kopplade oligarken Andrej Kostins VTB Bank, vilket gör Deutsche Bank till en möjlig mellanhand om Kreml via VTB Bank skulle vilja ge Donald Trump pengar.

– Det har varit min och alla andras vita val, säger David Enrich på telefon från New York, att hitta bevis för att lån från Deutsche Bank egentligen varit lån från Ryssland via Deutsche Bank.

David Enrich har de senaste åren lagt ned mycket tid och energi på att hitta bevis för detta – men utan att lyckas.

– Det betyder inte att det inte är sant, utan bara att jag inte har lyckats komma åt det. Vilket kan vara för att det inte är sant, men också för att jag inte har makten att tvinga banken att lämna ut informationen.

Det han däremot har kunnat visa är att kopplingarna mellan Trump, Deutsche Bank och Ryssland är mer omfattande än vad som tidigare varit känt. 

Bland annat har banken fungerat som mellanhand vid fastighetsaffärer på semesterresmål som Hawaii och Baja California i Mexiko. Man har sammanfört Trump med intressenter vid möten i bland annat London.

– Och en del av dem som såvitt jag förstår har köpt de här fastigheterna via olika skalbolag är ryska oligarker som därigenom stött Donald Trump. Det betyder inte att Kreml direkt har finansierat Donald Trump, men det är ytterligare ett exempel på täta finansiella band mellan Trump och ryssar med koppling till Kreml, och den roll Deutsche Bank haft i dessa hemliga affärer.

Har det faktum att Donald Trump är USA:s president haft någon betydelse när det gäller själva grävandet?

– Det har gjort det både lättare och svårare på olika vis. Svårare eftersom människor är räddare för att yttra sig offentligt. Trump är inte bara USA:s president, han är också en person som är känd för att offentligt ge sig på människor som kritiserat honom, även människor som helt saknar makt i samhället. 

Förra året fick David Enrich höra talas om Tammy McFadden, en kvinna som arbetade på Deutsche Bank som hade slagit larm om märkliga överföringar från Donald Trumps och svärsonen Jared Kushners konton. Hon ville larma myndigheterna, men förbjöds av sina överordnade. Senare fick hon sparken. 

– Jag åkte ned till Florida och pratade med henne. Hon är ingen offentlig person, hon är inte någon kändis och hon har aldrig bett om att stå i rampljuset. Men hon var en av de människor som trotsade sin egen rädsla för att kritisera presidenten, eftersom hon ansåg att det var det rätta att göra. Men för varje person som Tammy McFadden, som har modet att påtala oegentligheter där presidenten är inblandad, så finns det tio eller tjugo eller hundra människor som inte vågar. Det kan jag absolut förstå. Det är obehagligt.

– Det som å andra sidan gör mitt jobb lättare är att det finns många i USA och runtom i världen som ser det som viktigare än någonsin att hjälpa journalister att berätta om saker som är svåra att berätta om – även om Donald Trump och hans hemliga affärer. Och Deutsche Bank befinner sig mitt i detta. Jag har träffat på många som inte verkar motiverade av politik, utan av antingen patriotism eller en vilja att berätta om sådant de tycker är fel. På sätt och vis har det blivit lite lättare för en del att göra det än det var förr.

Vad har det betytt för tillgången till olika dokument att de berör USA:s president?

– Egentligen ingenting än så länge. Det som pågår nu är att flera utredningar om kopplingarna mellan Trump och Deutsche Bank pågår i New York och Washington, däribland två som sköts av mäktiga kongressutskott. De utskotten har beordrat Deutsche Bank att lämna över i stort sett allt de har på Donald Trump, inklusive skattedokument, olika slags finansiell information om honom, hans familj och företag, och alla interna dokument om misstänkta aktiviteter eller underlag för beslut om att låna ut eller inte låna ut pengar till honom. 

Banken har gått med på kraven, men Trump kämpar allt han kan för att dokumenten inte ska lämnas ut. I vår ska Högsta domstolen höra alla parter, och ett besked väntas i juni. 

– Om man dömer till utskottens fördel kommer alla dessa handlingar att hamna hos demokrater på Capitol Hill. Och att döma av hur det gått tidigare, så kommer informationen i så fall att läcka rätt snabbt, säger David Enrich. 

– Och detta är utredningar som knappast hade gjorts om inte Trump varit president, så på det viset har hans nuvarande roll gjort det lite lättare att göra allt detta offentligt – men än har det inte skett.

I stället är det Bill Broeksmits e-post som är David Enrichs viktigaste källmaterial. Det var på Bill Broeksmits avdelning många av affärerna med både Trump och Ryssland gjordes. 

David Enrich varnar dock för att dra för stora växlar på detta.

– Det är lätt att dra raka streck mellan olika prickar, men det betyder inte att man får en bild som har något med verkligheten att göra. En av de saker min rapportering om detta har visat är att de här dokumenten har stort värde och bidrar till att öka vår kunskap – men det finns ingen smoking gun. Verkligen inte. Det är ganska mycket rök, men ingen eld såvitt jag har kunnat se.

David Enrich säger att för en banknörd som han själv är det roligt att så många nu fått upp ögonen för att det finns en bank som heter Deutsche Bank, och att de till och med bryr sig. 

– Men det är också viktigt för mig att man inte ser allt som har med banken att göra som en spegling av Donald Trump – eller allt som har med Donald Trump att göra som en spegling av banken. Det är mycket mer komplicerat än så. Men mycket av det som hände med Donald Trump speglar de kulturella och finansiella problem banken upplevde vid den tiden. Och jag tror att det är en bra öppning in mot de problemen. 

Visselblåsaren Val Broeksmit beskrivs av David Enrich som ”en komplicerad person”. Val föddes i Ukraina och kom till USA med sina föräldrar som liten pojke. Efter att ha omhändertagits från sin psykiskt sjuke far placerades han på barnhem och i olika fosterhem innan hans mor och hennes nye make Bill Broeksmit fick vårdnaden om honom. Han gick sedan på olika internatskolor, och levde som ung vuxen ett liv med musikerambitioner, mycket droger och en ordentlig månadspeng från pappa bankchefen. 

Efter faderns död och hans upptäckt av den enorma samlingen värdefulla mejl har han förutom sina kontakter med journalister och med FBI:s utredare ägnat sig åt en hel del egna efterforskningar, bland annat i Italien där han undersökte ett mystiskt dödsfall: en man som gjort affärer med Deutsche Bank avled efter ett fall från fjärde våningen. Saker tyder på att han kan ha blivit knuffad – bland annat ses två män på övervakningsfilmerna betrakta honom medan han ligger döende utan att hjälpa honom. 

På Gräv är Val Broeksmit och David Enrich inbjudna att dela scen för att tala om relationen mellan källa och reporter, med allt vad det kan innebära. 

– Det kommer nog att bli underhållande, säger David Enrich.

– Val är väldigt arg på mig för närvarande, så det blir nog intressant. 

David Enrich skrev i höstas en lång och uttömmande artikel i The New York Times om Val Broeksmit med alla hans fel och brister – något visselblåsaren inte tog särskilt väl.

– Han tyckte verkligen inte om den artikeln. Han ansåg att jag utmålade honom som något slags idiot. Jag har stor respekt för Val, även om jag inte alltid håller med om hans taktik, och som jag har skrivit är han inte alltid världens mest sanningsenlige berättare. Men han har gjort allmänheten en enorm tjänst genom att sprida sin fars dokument. Han har gett oss unika möjligheter att granska en väldigt viktig och väldigt destruktiv finansiell institution, som vi helt enkelt inte hade haft om det inte varit för honom.

– Vår relation har varit utmattande rent känslomässigt för båda parter, och det är mycket jag önskar jag haft ogjort. Men jag ångrar inte själva relationen.

Not: Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 1 2020. Gräv 2020 i Borås ställdes in på grund av pandemin och ersattes med DigiGräv online. Val Broeksmit deltog inte.