”Jag tror att vi gjorde viss skillnad”

Telecomix växte fram våren 2009 ur diskussionen kring det som kallades telekompaketet, som innehöll förslag på olika typer av inskränkningar i nätfriheten i EU. 

– Vi var en grupp människor som samlades på chattforum, diskuterade mycket och startade olika typer av kampanjer för att påverka makthavare för ökad nätfrihet, säger Marcin de Kaminski, en av svenskarna i Telecomix. I dag är han programchef på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.

Parallellt med diskussionerna kring nätfriheten inom EU började det röra på sig i Mellanöstern. Det som skulle komma att kallas arabiska våren började ta form. Telecomix engagerade sig för aktivisterna.

– Jag tror att vi gjorde viss skillnad där och då, säger Marcin de Kaminski. Det började i Iran, och fortsatte sedan över Mellanöstern, med fokus på Egypten och Syrien. Vi lärde aktivister att komma runt censur och nätfilter, att undvika övervakning när det var möjligt.

– I och med att vi riktade in oss på de aktivister som var centrala i de lokala nätverken, var tanken också att vi skulle kunna få hyggligt bra spridning på plats. Det tror jag att vi lyckades bra med. Men vi hade inga större politiska ambitioner med just den delen, utan det var snarare en supportfunktion till aktivister som fanns i regionen, på plats. Med facit i hand kan man också se att det inte blev mer demokrati i Mellanöstern bara för att man spred internet-aktivismens lov. Men då var den ambitionen väldigt stark hos oss och hos andra. 

Då, 2009, trodde aktivisterna i Telecomix att bara folk fick tillgång till internet skulle de också kunna kräva sina rättigheter, och så skulle världen bli lite friare. 

– Debatten som väcktes bland annat av Edward Snowdens avslöjanden 2013 pekade på att det inte var så enkelt, utan den tekniken kunde mycket väl vara repressiv också.

Innan dess, under arabiska våren, fanns det något slags allmän uppfattning om att de stora internetföretaget var ”goda”, berättar Marcin de Kaminski.

– Vi använde den teknik som fanns, och hoppades på att ha allierade bland de stora jättarna också. Det fanns en naiv, utopisk känsla kring internet där och då. Samtidigt var vi medvetna om de risker som fanns. 

Hur lång tid tror du det tog för motståndaren, som syriska staten, att komma ikapp?

– De ledde nog hela tiden, skulle jag vilja påstå. Det var en katt- och råttalek där vi inte var de som ledde utvecklingen. På sin höjd så kunde vi fördröja deras repressiva utveckling något, kanske.

– En av de händelser jag skulle betrakta som milstolpar var när vi avslöjade Bluecoats inblandning i den syriska internetinfrastrukturen. För oss var det en stor grej, och det var en stor grej för Bluecoat också, de blev ju väldigt träffade av det. Men det påverkade inte uppbyggnaden av det syriska internet speciellt mycket att vi påpekade det. Vi kunde tydliggöra det på sin höjd. 

– Drivkraften för oss generellt var att vi som var ganska få personer kunde sitta i Sverige där vi bodde, och hjälpa folk i andra delar av världen. Och det var ju tydligt att det behövdes och uppskattades. Men själva kampen skedde ju inte från våra vardagsrum, den var någon annanstans.

Tror du att de kan ha hittat aktivister i Syrien via deras kommunikation med er i Europa?

– Vi fick inga indikationer då på att det var via vår kommunikation som folk blev komprometterade. Däremot hade Syrien väldigt bra koll på vilka som var aktivister generellt. Det finns många fall som liknar Bassels i boken, helt enkelt aktivister som försvinner och aldrig kommer tillbaka. 

– Man utsätter folk för stora risker när man kommunicerar på det sättet. Vi var ganska noga med säkerheten på de kanaler vi använde. De som vi pratade med var väldigt tydliga med att deras utmaning inte var kommunikationen med oss, utan att ta sig till affären för att handla mjölk. 

Artikeln publicerades för första gången i Scoop nr 4 2018.