Journalistik med livet som insats

En liten fågel pickar på fönstret. Knackar på som om den vill vara med. Kanske bär den på viktig information, en nyhet till tidningen. 

Innanför fönstret skrattar hela redaktionen. Redaktionschefen Andrés Villareal, som sitter närmast fönstret, berättar att fågeln brukar sitta där. En gång öppnade han fönstret för att se om den ville in, men den kastade sig då ut över trafiken tre våningar ner. 

Från tidningen Ríodoces möteslokal skådar redaktionen ut över staden Culiacáns låga stadsbyggnad. Bortom stadens förorter breder delstaten Sinaloas platta landskap ut sig, ner mot Stillahavskusten i nordvästra Mexiko.

Ingen skylt på den anonyma vita kontorsbyggnaden i centrala Culiacán vittnar om att här huserar en tidning. Endast en observant besökare noterar att en polisbil ständigt står parkerad i skuggan av ett träd 50-60 meter längre upp på gatan. 

Polisbeskyddet står Mexikos federala regering för. Ríodoces chefredaktör Ismael Bojórquez brukar ibland fundera på vad som egentligen skulle hända om tidningen på något sätt attackerades. Skulle polisen då kasta sig ut ur bilen för att försvara redaktionen och dess journalister, eller skulle de bara huka bakom instrumentbrädan och snällt rapportera hem till cheferna vad som var på gång?

Tidningen har flyttat två gånger. I en av de tidigare lokalerna kastade någon av narkotikakartellernas hantlangare in en handgranat. Som tur var skadades ingen. 

Den 17 maj 2017 stoppades tidningens stjärnreporter Javier Valdez Cárdenas två kvarter från redaktionen av två maskerade män med automatgevär. De tvingade ut honom ur hans bil och sköt ihjäl honom med tolv skott. 

I dag pekar en minnessten på trottoaren ut var mordet skedde. Någon har lagt ut blommor som långsamt torkar i den heta solen.

– Jag tror att jag grät varje dag i ett halvår efteråt. Jag orkade inte gå ut, inte göra någonting. Jag var deprimerad och arg. Skrev av mig min frustration och ilska i text efter text, säger Ismael Bojórquez.

Ismael Bojórquez och Javier Valdez Cárdenas var inte bara kollegor. De var nära vänner och bröder med pennan som vapen. De lärde känna varandra på tidningen Noroeste. När Ismael Bojórquez sade upp sig på grund av meningsskiljaktigheter med den nya chefredaktören gick de till en bar i närheten. Med sig hade de två andra kollegor. Ett par glas senare var tidningen Ríodoce född.

Ríodoce skulle vara allt som Noroeste inte längre var. Den skulle granska korruption, narkotikakartellerna och politiken. Med hjälp av privata finansiärer tryckte de ett första nummer av tidningen 2003. 

Tidningen etablerade sig snabbt och med några av Noroestes vassaste pennor och bästa granskare nådde den snart en större läsekrets. Javier Valdez Cárdenas kolumn ”Malayerba” (Ogräs) blev omåttligt populär med sin litterära stil om verkliga skandaler. 

I ett hörnbord på restaurangen El Guayaba brukade han sitta, Javier Valdez Cárdenas, under längre stunder varje dag. Han pratade med folk och lyssnade. I dag står bordet oftast tomt. Ismael Bojórquez stannar än i dag upp vid fönstret på sitt kontor och tittar ner på restaurangentrén ett par hundra meter bort. 

En av Ríodoces fyra medgrundare är reportern Cayetano Osuna, i dag lokalreporter i hamnstaden Mazatlán i Sinaloa, ett par timmars bilresa från Culiacán. Det var också i Mazatlán som han fjorton år efter att tidningen grundades skulle erbjudas 60 kopierade sidor ur vad som tycktes vara en utredning gjord av Mexikos finansinspektion. 

Händelsen utspelade sig inte långt efter att Cayetano Osuna för tidningens räkning rapporterat om att en av stadens mest kända företagsledare varit inblandade i ett fall av hustrumisshandel. Han och hans bror äger en mängd företag och är en del av stadens societet. 

Kort efter att Cayetano Osunas artikel om hustrumisshandel publicerats i Ríodoce hörde brödernas advokater av sig. De ville stämma tidningen för förtal. 

Nu dök brödernas namn upp lite varstans på de kopierade dokumenten från finansinspektionen. Cayetano Osuna gissade att hans källa tyckte att han borde granska dem än närmare. Han tog med sig handlingarna till redaktionen i Culiacán.  

– Jag kallade in Andrés och vi tittade på det tillsammans. Vi förstod att det handlade om något stort, men att vi behövde mer underlag. Cayetano och Andrés kontaktade källan, som visade sig sitta på hela undersökningen, en tjock pärm från finansinspektionen, säger Ismael Bojórquez.

För att minska trycket på Cayetano Osuna, som redan var utsatt för rättsliga påtryckningar, tog redaktionschefen Andrés Villareal över granskningen. Till sin hjälp fick han en tidigare reporter på tidningen, som är duktig på research, men som av rädsla för hot, attacker och rättsliga åtgärder inte vill gå ut med sitt namn. 

För att få hjälp med finansieringen av granskningen vände sig tidningen till den prisbelönta mexikanska portalen för granskande journalistik, Quinto Elemento. De gick in och finansierade mot löfte att hela granskningen även publiceras på deras portal.

– Vi för också en dialog med en större tidning som kan hjälpa oss med att få kommentarer från huvudmännen, de två bröderna, deras anhöriga och bekanta. Vi är en för liten redaktion och för utsatta för att göra det själva. Om till exempel den stora tidskriften Procesos reportrar gör det sprider vi riskerna. Då får naturligtvis även Proceso publicera reportaget, säger Andrés Villareal.

Tillsammans med sin kollega har Andrés Villareal granskat penningtvätthärvan i två år. Ett publiceringsdatum sattes till november i år. Han breder ut alla anteckningar på redaktionens konferensbord. Den lilla fågeln utanför fönstret har inte återvänt och rummet i övrigt är tomt, med dörren stängd.

– Vi har hållit det här i en mycket liten grupp. Inte ens Ismael har koll på helheten. Vi vill inte ha några läckor och om något händer ska vi vara så få som möjligt som har insyn, säger Andrés Villareal.

Två rum bort sitter Ismael Bojórquez. Han är rätt säker på att en del av de pengar som tvättats i härvan är narkotikapengar. Därmed är kartellerna så klart inblandade.

– Vi kan förlora allt. De kan dra oss inför rätta och vi kommer att få lägga alla våra resurser på att försvara oss, säger Ismael Bojórquez.

Andrés Villareal har skrivit över sitt hus på sin fru, så att familjen har någonstans att bo om det blir en rättssak.

– Men hellre det än att de inte gör någonting för då vet vi att de kommer ge sig på oss fysiskt, säger Andrés Villareal.

Redaktionschefen är inte lika säker som sin chef på att det handlar om knarkpengar. Han tror att bröderna satt upp ett avancerat system för att tvätta pengar åt andra, mot betalning. Om så är fallet skulle de pengar som slussats mellan de inblandade företagen komma från olika verksamheter. En hel del skulle kunna vara avancerade försök att slippa betala skatt.

Anteckningarna på bordet består framför allt av diagram och flödesscheman. De visar hur pengarna flyttats mellan olika företag vid vilka tidpunkter. Enligt Finansinspektionens utredning skulle det röra sig om 88 inblandade företag, men Andrés Villareal och hans kollega har kommit fram till att det nog rör sig om närmare 200 bolag.

För att förstå exakt hur det hela gått till kontaktade Andrés Villareal och hans kollega ett par av varandra oberoende revisorer. De förklarade å sin sida att de inte ville veta vilka företag eller ägare det rörde sig om eftersom det skulle kunna röra sig om några av deras kunder.

Revisorerna ställde tre frågor:

Finns det i utredningen några företag som omsätter mycket pengar och hanterar stora summor kontanter? Är några av företagen registrerade i USA? Finns det något företag som är verksamt inom förpacknings- och transportindustrin?

Svaret på den första frågan var två baseballklubbar. Bröderna och deras närmaste krets har köpt baseballklubbarna med tillhörande arenor. Revisorerna förklarade att det i Mexiko är relativt enkelt att redovisa fullsatta arenor match efter match. På så sätt kan bolagen registrera stora kontantflöden även om arenorna egentligen varit tomma.

Svaret på fråga två var ja. På följdfrågan i vilka delstater bolagen var registrerade svarade Andrés Villareal att det rörde sig om Kalifornien och Nevada. Det är enligt revisorerna de två delstater i USA som har de mest förmånliga skattelagstiftningarna. 

Precis som med arenorna kan företag som äger hotell säga att andra företag i nätverket haft konferenser på hotellen för all sin personal, även om det aldrig hänt. De kan påstå att konferensen inneburit fullbelagda rum, bufféer och andra tjänster. På så sätt kan företagen flytta stora summor pengar till USA.

Som svar på den tredje frågan finns det mycket riktigt ett företag inom förpackningsindustrin. Revisorerna berättade att det inte finns något bättre sätt att flytta pengar på än i pappkartonger som transporteras landvägen med hjälp av lastbilar. Pengar är papper och svåra att upptäcka när de placeras i kartonger av samma material. Allt fokus är på narkotika. Få letar efter papper. 

Enligt granskningen har de 200 företagen flyttat motsvarande 900 miljoner kronor under de två perioder som finansinspektionens utredning täcker. Det rör sig om åren 2010–2011 och 2015–2016. Hur mycket pengar som tvättats däremellan vet ingen. 

– Och verksamheten fortsatte samtidigt som finansinspektionen gjorde sin utredning. Det ser vi genom att jämföra datumen för vissa av transaktionerna med de datum som finansinspektionen genomfört sitt arbete. Kort sagt har företagsägarna helt kallt struntat i att de varit utredda. När deras bankonton frystes satte de bara sina advokater på fallet och lyckades få hela utredningen nedlagd efter sex månader, säger Andrés Villareal.

Att finansinspektionen lade ner utredningen är troligen anledningen till att den i stället hamnade hos Cayetano Osuna på Ríodoce. Källan ska också sagt att han gett utredningen till en annan tidning, men Andrés Villareal tror att de journalisterna valde att inte gå vidare. Dels för att det är en mycket krävande granskning. Dels på grund av riskerna.

Ríodoce har inga fasta säkerhetsrutiner. Ismael Bojórquez har erbjudits livvaktsskydd, men tackat nej. Han litar varken på säkerhetsvakter eller polisen. De kan jobba för vem som helst, påpekar han.

Tidningens stjärnreporter Miguel Angel Vega bor inte i Culiacán. Ingen tycks riktigt veta var han bor, men han har något slags fast adress i Mexiko City. Samtidigt reser han mycket och är en hel del i USA. 

Över en lunch på en restaurang i närheten av tidningsredaktionen förklarar Miguel Angel Vega sina egna säkerhetsrutiner. 

– Allt handlar om att ha kontakter och ett stort nätverk med källor som du alla behandlar med respekt. Jag är alltid tydlig med att jag inte är ute efter att skada någon av dem, utan att jag bara vill rapportera faktabaserade nyheter. När jag väl gör en intervju eller när en källa lämnar information eller material måste både de och jag vara överens om villkoren. De ska kunna känna att de kan lita på mig. Den här typen av nätverk och kontakter kan ta lång tid att bygga upp, och kräva massa möten, många öl, samtal och tester, säger Miguel Angel Vega.

Att Miguel Angel Vega också dyker upp mer eller mindre oannonserat på redaktionen har med hans säkerhet att göra. Han vill att så få som möjligt ska veta var han är någonstans. Det gäller även Ismael Bojórquez och Andrés Villareal, som inte alltid vet exakt vilka tider deras egen reporter kan dyka upp på redaktionen. De är ständigt i kontakt via chattar på telefonerna. 

– Det som är svårt är att veta är var gränsen går, när de outtalade villkoren med en källa eller en kontakt bryts. Det som hände Javier är ett exempel på när vi gick lite för långt. Någon tog illa vid sig, säger Miguel Angel Vega.

I efterhand är alla på redaktionen medvetna om att de inte skulle publicerat Javier Valdez Cárdenas sista texter om den pågående maktkampen inom Sinaloakartellen efter att den ökände gangsterbossen Joaquín Guzmán, mer känd som El Chapo, greps 2016. Ingen vet vem som beordrade mordet, men med säkerhet vet man att det under ett par år pågick en blodig maktkamp om vem som skulle leda kartellen i El Chapos frånvaro. 

Javier Valdez Cárdenas fick inte bara en intervju med en av ledarna utan kunde även återge detaljer om striden genom sina källor. Kartellen gick så långt att den försökte hindra tidningen från att tryckas och köpte vid ett tillfälle upp hela upplagan. 

När El Chapo greps i staden Los Mochis i norra Sinaloa var Ríodoces lokalreporter Luis Fernando Nájera på plats. Av en slump befann sig även Ismael Bojórquez i staden. Tillsammans kunde de bevaka hela händelsebeloppet.  

Luis Fernando Nájera har levt sida vid sida med Sinaloakartellen och alla dess utbrytargrupper hela sitt reporterliv. Los Mochis är centrum för en stor del av narkotikakartellernas verksamheter. 

Som ung reporter hamnade Luis Fernando Nájera i ett samtal med en för honom då okänd man som kallades ”El señor de los cielos”, ”Himmelrikets herre”. Det var ledaren för Juarezkartellen, Amado Carillo Fuentes, som gjorde klart för den unge reportern att om det fanns något han kunde göra för honom så var det bara att säga till. 

– Jag tackade nej eftersom jag förstod att en tjänst senare skulle leda till krav på en gentjänst. Sedan dess har jag försökt hålla en så låg profil som möjligt. Jag lever mitt bland dem som ligger bakom våldet, kartellmedlemmar såväl som poliser. Förutom när jag jobbar går jag knappt ut ur huset, deltar inte på några fester eller äter på restaurang eller tar en drink i en bar, säger Luis Fernando Nájera .

Några egentliga säkerhetsrutiner säger han sig inte ha, förutom att inte hamna i en beroendesituation med en person med makt och vilja att hindra hans arbete som journalist. 

– Som journalist i Sinaloa handlar det om att göra sitt arbete så korrekt som det bara går. Ett ord eller en rubrik kan få stora konsekvenser. Allt måste bygga på korrekta fakta och säkra källor, säger Luis Fernando Nájera.

Att vända sig till polisen är det sista någon av reportrarna på Ríodoce skulle göra. 

– De är farligast av dem alla. För du vet aldrig vem som egentligen betalar den polis du pratar med, säger Cayetano Osuna.

Han jämför sitt jobb med en boxares.

– En boxare som går upp i ringen är alltid rädd, men har oftast en taktik. Han vet hur han ska fintas, skuggboxas och röra sig för att lura motståndaren och sedan gå till motattack. Genom att tänka igenom riskerna och lägga upp en taktik vänder boxaren sin rädsla till mod. Som reporter måste du tänka likadant, hantera din rädsla genom modiga handlingar, säger Cayetano Osuna.

Trots att El Chapo sitter i fängelse i USA och spenderar långa dagar i rättegångssalar härskar Sinaloakartellen än i Culiacán med omnejd. Fredagen den 18 oktober i år förvandlades staden till en krigszon. Invånarna flydde gatorna, lämnade sina arbeten och stängde in sig i sina hem över helgen. När polisen grep en av El Chapos söner, Ovidio Guzman, svarade kartellen med att attackera polisen. 

Bilar och bussar sattes i brand, skottlossning och granatexplosioner ekade mellan husväggarna i timmar. När lugnet lagt sig hade 13 personer dödats och ett 20-tal skadats, enligt officiella rapporter. Och polisen hade släppt Ovidio Guzman fri. 

Ríodoces reportrar fick den 17 oktober riva upp hela veckoplaneringen och satte på ett par timmar ihop en helt ny tidning som gick i tryck på morgonen dagen efter. Kritiken mot hur polisen, delstatsregeringen och även den federala regeringen riskerade allmänhetens säkerhet var hård.

Flera av tidningens reportrar är i dag mer rädda för landets politiker än vad de är för polisen och kartellernas torpeder. Framför allt handlar det om den nya regeringens och de lokala makthavarnas oerfarenhet, inte minst av att hantera medier, men det handlar också om bristen på politisk vilja att verkligen sätta stopp för våldet. 

När Andrés Manuel López Obrador valdes till president i juli förra året vann hans parti Morena majoriteten i kongressens båda kamrar. I Sinaloa fick partiet egen majoritet i delstatskongressen och vann flera borgmästarposter.

För flera av Morenas lokalpolitiker och nyvalda kongressledamöter var det första gången de begav sig in i politiken. 

– Det finns i dag få andra som utgör ett lika stort hot mot journalister i Mexiko som landets lokalpolitiker. De försöker betala för intervjuer och innehåll i nyheter och innehållet i medierna. När de inte får som de vill attackerar de offentligt namngivna journalister och medier, säger Luis Fernando Nájera.

Politikerna ger sig också på journalister via sociala medier. Där får de med sig sina väljare och anhängare, som snabbt bildar en svans som kan tvinga journalister till tystnad.

– Jag har aldrig sett något liknande. Det handlar ofta om orutinerade politiker som blir arga och hotfulla när deras politik kritiseras eller deras förslag granskas och ifrågasätts. Parallellt med det har de som tidigare suttit vid makten, och som i dag sitter i opposition, också mobiliserat på sociala medier. De attackerar inte bara makthavarna, utan även journalister som de anser är för svaga i sina granskningar, säger Anabel Ibáñez.

Av alla reportrar på Ríodoce är Anabel Ibáñez den som arbetat som journalist längst. När hon inte är tidningens politikreporter är hon lärare på journalistutbildningen på det autonoma universitetet i Sinaloa. Hon har sett politiker komma och gå, och varit med om det mesta, men aldrig något som liknar den nuvarande situationen.

– Det vi upplever nu är på en helt annan nivå än tidigare. Som reporter måste du i dag vara ren, utan några skelett i garderoben, annars kan du vara säker på att någon gräver fram det och att politiker som inte gillar din rapportering kommer att använda det emot dig på sociala medier. Numera får vi stå ut med att bli förföljda och filmade när vi handlar, går på restaurang, är på fest eller barnkalas, säger Anabel Ibáñez.

Utöver livsfaran att granska karteller och korrupta företagsledare tvingas mexikanska journalister i dag leva med att de är ständigt övervakade. Deras privatliv kan när som helst hängas ut på nätet, ofta i form av ihopklippta lögner eller felaktigheter, som sedan leder till hot, hat och trakasserier. 

På få andra platser på jorden, där det inte pågår ett krig, är journalister lika utlämnade som de är i Mexiko. Straffriheten för brott mot journalister är, enligt pressfrihetsorganisationer som Artikel 19, Committee to Protect Journalists (CPJ), Reportrar utan gränser (RSF) och FN-organet Unesco, nästan total. 

När Ríodoce publicerar sitt stora grävjobb om hur företagsledare i Sinaloa tvättat närmare en miljard kronor finns få som kommer kunna hjälpa dem om företagsledarna väljer att gå till motattack. Därför granskas reportaget in i minsta detalj av advokater som går igenom alla bilder, grafik, ordval och rubriker. Allt måste bygga på fakta. Inget får lämnas åt slumpen. 

Ismael Bojórquez räknar kallt med att de kommer bli stämda hur de än gör, och att hotbilden mot tidningens reportrar kommer att öka. Det hindrar varken honom eller hans kollegor.

– Vi gör det för Javier och våra läsare. Det är vi skyldiga dem, säger Ismael Bojórquez.